On Track Worldwide AB
Klaus Koch
On Track Worldwide AB
Om Företaget
Curriculum vitae
Kunder
Projekt
Nyheter
Dansk travsport
Blogg
Kontakt
Blogg

Vad skall man säga? (6 Maj 11.08)

När någon man känner väl förlorar ett barn stannar tiden liksom upp. Det ofattbara hände onsdag kväll för min landsmaninna Gitte Allaire och hennes man Philippe. Parets bostad på träningsanläggningen Grosbois utanför Paris brann upp som följd av en explosion i ett garage, och deras 20-åriga son miste livet. Jag nåddes av nyheten torsdag morgon, när jag pratade med gemensamma vännen Gerad Forni, som tillbringat hela natten med det förtvivlade paret Allaire. Vad gör man i en sådan situation? Det finns ju ingen tröst att förmedla. Det blir bara tomt......

Livet går trots allt vidare, och så även travsporten, där det hela tiden händer saker, om än mindre dramatiska. På söndag skall Stefan "Tarzan" Melander starta sina 12 ostartade 3-åringar i samma lopp på Eskilstuna. I det sammanhanget förstår jag inte sportchefen Michael Wallins självömkan. Han har gjort en tavla, so be it! När sådant händer måste man försöka få det bästa ut av det, men den möjligheten missade Micke. För det första borde han ha skrattat åt det hela, medget sitt misstag och medget att han uppfattat problematiken. Därefter borde han ha kört loppet för de "rätta" hästarna (med startprissumma upp till 798.000 kr) i alla fall, även om ingen av dessa - på grund av propositionens utseende - kunde kräva att få starta. Men ur ren prestigesynpunkt hade det varit bra. Att det inte finns pengar, köper jag inte. Eskilstuna har säkert över 250 lopp kvar att köra i år och någon liten slant går det alltid att hitta här och där.
Att ATG tar bort spelet i "Tarzan-loppet" tycker jag däremot är helt OK. Inte att jag misstänker Tarzan och hans elva "catchisar" för att köra på spel, men det är lätt att en massa skitsnack skall uppstå i det här fallet.

Apropå hitta pengar i prisbudgetten: Travbanan i danska Odense skall i befindlig prisbudget ha hittat 400.000 danska kronor till ett storlopp för 5-åriga ston, som skall köras den 18. September med 200.000 till segraren. Detta är mig däremot obegripligt. Det finns inte så många danska 5-åriga ston, och jag tror inte at de utländska som skulle tänkas delta har förmågan att locka storpublik och hög omsättning, vilket krävs i detta fallet. Dessutom är banan redan värd för det danska mästerskapet för ston, som körs nu på söndag med 100.000 kr. till segraren. Därmed är det högre doterad än det anrika sedan 1917 Mesterskab for Danmark (numera DM), som köres med 75.000 kr. till segraren.
Jag förstår överhuvud tagit inte all denna sto-hysteri. Självklart måste man hjälpa stona till att i sina kortare karrierer ha möjlighet att vinna hyggliga pengar, men grundläggande tycker jag att prispengar måste fördelas efter förmåga på tävlingsbanan.
Upplägget med det svenska SM på Åby är helt värdelöst. Det öppna svenska mästerskapet och Sto-SM körs med samma förstapris, från och med i år 600.000 kr. SM körs över 2640 meter och Sto-SM över 2140 meter. Skulle Ina Scot ha tävlat nu i stället för för 15 år sedan skulle hon aldrig ha blivit svensk mästare fast hon är landets bästa häst. Hon skulle naturligtvis ta de 600.000 i enklare motstånd på den kortare distansen.
Nej, slå ihop de båda loppen till ett SM med 1.000.000 kr i förstapris och kör sedan ett Sto-SM med 200.000 i förstapris en annan dag. Det ger de bästa stona möjlighet för att vinna båda mästerskapen och bereder hyggliga slantar till de övriga.

Travtribunalen er ett bra och roligt initiativ, tycker jag. Men jag undrar hur man har fått ihop medlemmarna i tribunalen. Det är Kanal 75-chefen Per Carlsson, som administrerar det hela, och hans medarbetare säger, att endast Carlsson vet hur det funkar. Och han håller korten tätt intill kroppen. Medarbetarna tror att 100 internationella journalistar har fått erbjudandet att vara med och att 38 tackat ja. Hur han då kan missa dansken Karsten Bønsdorf är mig en gåta. "Bønse" är en av de mest estimerade internationella travskribenter med fasta uppdrag för bland annat USTA Newsroom och var under många år chefredaktör på den danska motsvarighet till Travronden, Væddeløbsbladet. Vilka de två danska representanter är avslöjas inte. Och två stycken malteser har man hittat....
Att det finns oseriösa deltagare i tribunalen ses av vissa svarsalternativ, vilka naturligtvis också ligger det annars beundransvärdiga initiativet i fatet. Sedan är flera av koringarna faktisk överraskende för mig. Personligen tycker jag att Solvalla är världens bästa travbana, men att tribunalen in plenum var av samma uppfattning är en lite av en (positiv naturligtvis) överraskning.
Fabrice Souloy är enligt tribunalen världens bästa travtränare. Är det på grund av han stora resultat med unghästar? Att han är utomordentlig med äldre hästar som han fått in i träning råder det ingen tvivel om, men ändå måste man väl vara lite mer komplex som tränare för att kunna betitlas världens bästa.
Souloys kusk Jean Michel Bazire är världens bästa körsven. Hur kommer man fram till detta? Jag tror via fel väg. Man borde i tankarna sätta upp alla tänkbara kandidater i fyra lopp på Hagmyren, fyra lopp på Vincennes, fyra lopp på Yonkers och fyra lopp på The Meadowlands och bara med lokala varmblodiga travare. Skulle Bazire få flest poäng? Knappast. Då skulle killar om Örjan Kihlström, Birger Jørgensen, Jorma Kontio, Heinz Wewering eller kanske Tim Tetrick nog vara före. Jag gillar Jean Michel Bazire, både som människa och som den oerhört hårdt arbetande yrkesman han är. Men för mig är han tills vidare en niche-kusk, som passar bra (och bättre än de än de flesta) i vissa sammanhang. Det finns så otroligt många bra körsvenner i världen, och skillnaderna är marginella. Killar som Adielsson, Bellei, Björn Goop, Pierce, Sears, Johnny Takter och Bazires landsman Franck Nivard är några.
Att Stig H Johansson är tidernas bästa travtränare är jag rätt så övertygat om, men det är svårt att jämnföra över olika generationer. Hur bra en tränare var till exempel Billy Haughton? Eller Charlie Mills?

Det verkar härska en viss desparation bland landets hingstägare. Avelshingstar erbjudas till (jämnfört med tidigare) rena reapriser. Ingen överraskning för mig. Levande föl avgifterna har genom de senaste 25 åren varit på tok för höga, och reaktionen kommer nu. Vad jag inte fattar är att STC inte i stället för att lägga sin energi på att diska framställda hingstar till höger och vänster haft lite koll på, vad de godkända har tagit betald. Ta en hingst som Flirtin Man. Han kostade 50.000 sek i levande fölavgift när han debuterade i svensk avel för tre år sedan. Redan året efter - alltså innan de första fölavgifterna förföll till betalning - sänktes han till 38.000 kr. Hur tro ni att det känns för den som måste slanta upp 50.000 senare på året. Nu, i sin fjärde avelssäsong, är Flirtin Man nere i 20.000 kr!! Detta är helt enkelt käpprätt åt helvete!
Jag tycker, att man skall göra så här från STC:s sida: Ställa krav på att en levande fölavgift aldrig får sänkas, bara höjes. Det skulle medföra, att nya hingstar skulle erbjudas till vettiga priser, och skulle de få framgånger i aveln då kan man höja senare. Vissa vill påstå, att då är det inte möjligt att finansiera nyinköp av (dyra) amerikanska hingstar, men vad skall dessa hit och göra, om de inte blir efterfrågade?

Amerikanske Arch Madness kommer till Oslo Grand Prix och Elitloppet, vilket är bra. Vad som är mindre bra är, att hästens tränare Trond Smedshammer har gjort klart med en svensk kusk, när han vet att strävar efter att få genuina ekipage hit. Alla älskar dessa amerikanska drivers även om de av och till gör bort sig. Det är ju en viktig bestånddel av Elitloppet. Därför känns det lite surt att få läsa detta i en norsk tidning. Brian Sears, som kör Arch Madness i större lopp i USA, har aldrig kört utanför nordamerika. Han är en gudabenådat kusk och vill givetvis vara en tillgång för vårt största lopp. Nu blir det oavsett nog svårt att övertala den gode Sears, eftersom han har en mycket bra pacer i ett 500.000 dollars-lopp på Meadowlands samma helg, men än får vi inte ge upp hoppet helt. Observera att detta inte är vänd emot Björn Goop som fått förfrågan om att köra.

Till slut vill jag ta upp en av mina gamla käpphästar: Jag såg, att Peter Jarvén kvalat in två hästar till Sverigeloppet i monté. Men har får inte rida finalen eftersom han är avstängd. När skall man ändra reglerna till att ge inkvalade körsvenner och ryttare möjlighet att delta i finaler (gäller till exempel Rikschampionatet, Guldklockan mfl) de är inkvalade till? Detta bör naturligtvis bara gällar, om avstängningen uppstått genom "vanliga" förseelser som tjuvstartar, trängningar, lättare drivningsförseelser. Vid dopingfall, djursskyddsbrott och andra grövre saker bör dispens naturligtvis inte ges.

 Spændende tid venter for Lunden (26 November 2010 10.31)

For nogle år siden var jeg i to (korte) omgange med i bestyrelsen for Det Danske Travselskab, som driver Charlottenlund Travbane. Men jag måtte allerede efter første omgang indse, at det var uholdbart at have bopæl i Stockholm og samtidig være bestyrelsesmedlem i Lunden, selvom Generalforsamlingen havde sanktioneret det. Som bestyrelsesmedlem er man nødt til at være tilstede på næsten samtlige løbsdage, og man bør også være tilgængelig på øvrige dage. Under min anden bestyrelsesperiode havde jeg desuden meget svært ved at få gehør for mine synspunkter, hvilket ledte til, at jeg forlod bestyrelsen i førtid en måneds tid før det pågældende års generalforsamling.
For en god måneds tid siden fik jeg en forespørgsel om jeg ville være med i en ny bestyrelse, som ville træde til, hvis den siddende skulle blive væltet ved en ekstra indkaldt generalforsamling. Principielt sagde jeg ja, men af oven nævnte praktiske grunde takkede jeg nej. Jeg var desuden skeptisk til om Generalforsamlingen ville vise den siddende bestyrelse sin mistillid. Det meget omtalte og vellykkede frasalg virkede som et tungt vejende argument for at lade Klaus G Jensen's bestyrelse overleve.
Men i mandags blev bestyrelsen med en ret kraftig majoritet væltet, hvilket var en glædelig overraskelse. Nok synes jeg, at frem for alt Klaus G gjorde et strålende arbejde med frasalget, som faktisk gjorde DTS gældfrit, men en bestyrelse kan ikke bare overleve på de gode ting den HAR gjort, den kan også falde på de ting den IKKE HAR gjort. Og jeg holder med om, at der findes en række punkter, hvor den afgåede bestyrelse har fejlet fatalt.
Aftalen med de mange onsdagsløbsdage på Lunden nævnes som en tung årsag til Klaus G-bestyrelsens fald. Jeg har har den opfattelse, at aftalen har to sider. Den positive side er de forhøjede præmiesummer, den øgede eksponering og fremfor alt de øgede indtægter, som dansk travsport som helhed kan forvente. Den negative side er, at Lunden isoleret set kan rammes rigtigt hårdt. Banespillet kommer i det mindste initielt at synke kraftigt. De forhøjede præmiesummer lokker flere gæsteheste til, og det er yderst sandsynligt, at Charlottenlund-trænede heste i 2011 kommer at tjene betydeligt mindre penge på hjemmebanen end i 2010. Her burde den afgåede bestyrelse have reageret ved at kræve kompensation. En sådan kunne være, at et antal løb, for eksempel amatør- och jockeyløb og de to laveste klasser, udelukkende er forbeholdt for heste trænede på Sjælland. Jag HADER protektionisme, men her er det virkelig på sin plads. De seneste års travpolitik har medført en total drænering af hesteejeri og travræneri i Nordsjælland og det nordkøbenhavnske område, og en redningsplan burde for længe siden have været igangsat. I stedet har man "lykkedes" med at blive af med træningsretten på Lunden fra 2013, og man har ikke haft held til at få genetableret en løbssekretariatsfunktion på Lunden, og jeg tror heller ikke at man har anstrengt sig specielt meget. Resultatet er blevet, at det område, som oprindelig forsynede Lunden med hesteejere, tilskuere, sponsorer, er blevet en hvid plet på travdanmarskortet.
Der venter den ny bestyrelse en meget stor arbejdsindsats med netop disse yderst vigtige punkter, men der er meget andet at tage tag i. Jeg tror, at visse af de nuværende medarbejdere og konsulenter får det hedt om ørerne, når den nye formand Peter Wilhelmsen og hans bestyrelsesmedlemmer tager fat. Lundens image er noget flosset, men det kan der rettes op på med en målindrettet ledelse.
Jeg tror ikke, at den nye bestyrelse skal lægge så meget tid på at ansætte en ny direktør under den første tid. Det er meget vigtigere, at man finder frem til en virksomhedsplan, som man senere kan give en ny direktør at arbejde efter. Det betyder meget arbejder for Wilhelmsen & Co., men det tror jeg, at de er beredte på. Jeg synes i øvrigt, at den ny bestyrelse har en spændende sammensætning med en blanding af relativt unge self-made-men og erfarne travfolk. Jeg tror, at Jørgen Sthelis bliver en vigtig medspiller til Peter, Mark og de andre yngre. Jeg opfatter Sthelis som en rolig, analytisk fornuftig og fremfor alt prestigeløs mand, som kan travsporten og alle dens facetter.
Jeg ser med spænding frem imod de kommende måneder. Det er på tide, at Lunden atter får en selvstændig profil, og jeg opfordrer alle til at støtte den nye bestyrelse i dens vanskelige arbejde.

Elitloppsblogg: Skrämmer vi bort utlänningarna? (04 Juni 10.19)

För en liten stund sedan landade de Nordamerikanska Elitloppsdeltagarna Define the World, Enough Talk och Lucky Jim på JFK-flygplatsen i New York. Trion lämnade Europa i går kväll på ett flyg från Liége i Belgien utan att ha fått en enda krona med hem från Stockholm. Inget bra betyg för mig som internationell rekrytteringsansvarig att vi för andra året i följd hade 7 svensktränade hästar i Elitloppsfinalen och inte heller något bra betyg för de som skulle förvalta de utländska hästarnas chanser i vårt största lopp, tränarna och körsvennerna.
Varför blev det så? Andy Miller (Lucky Jim), en av de mest skickliga i sitt hemland, kom fullständig bort och såg direkt handlingsförlamad ut. Paul MacDonnell (Define the World) borde ha känd mera till Beanie M.M. och ha släppt direkt. Då kunde dessa två ha varit etta och tvåa. Nu blev han fast bakom en trött Beanie, som han själv hadde tvingat till en 1:07-öppning. Enough Talk kom trots en svensk körsven och ett bra startspår inte till på upploppet. Små marginaler alltså, men också sådana marginaler, som våra svenska toppkörsvenner alltid utjämnar.
Samma sak med de franska hästarna. Oyonnax uppträdde plötsligt som en tok, något vi inte sett från hans sida tidigare. Nimrod Borealis hade tydligen känning av en skada som blev kännbar efter försöksheatet.
Italienskan Ilaria Jet var ruskig bra i sitt försök. Jean Michel Bazire, kungen av Vincennes, som själv var totalt bortkommen på Solvalla för 10 år sedan, har nu även tagit Solvalla i sin besittning. Tyvärr visade Ilaria Jet återigen, att hon inte är en häst för två heat samma dag.
Jag får ofta förslag på att sätta upp svenska toppkörsvenner på de utländska gästar, och jag kan hålla med om, att en hel del av dessa skulle kunna ha uppnådd betydligt bättre resultat med kuskar, som är mer vana med den svenska körstilen, i sulkyn. Men samtidigt har vi under sett utländska körsvenner förvalta sina chancer bra. Wally Hennessey, Giampaolo Minnucci, Ron Pierce, Tim Tetrick för att nämna några. Jag tycker fortfarande, att det är viktigt med en internationell prägel, och den tror jag är i farazonen om framtidens Elitloppsförsök bestrids enbart av svenska toppkuskar, dem vi ser var enda onsdag på Solvalla och lördag på V75. En bit av Elitloppets magi skulle försvinna. Jag hoppas att vi inte skrämmer bort potentiella utländska gäster med vår dominans, och jag är övertygat om att vi snart ser en ny utländsk Elitloppsvinnare. Hälften av de senaste tio års vinnar har faktiskt varit tränade och körda av utlänningar.
Det var som vanligt en del turer runt Elitloppet, som väckte uppmärksamhet. Att vi för andra året i följd skulle kunna arrangera flygtransport från Frankrike var en högoddsare för mig. Men da Oyonnax-ägaren monsieur Ahrés på eget initiativ klev in i leken och la upp pengar på bordet, kunde en finansiering snabbt komma på plats. Solvalla bodrog som förra året med ett belopp motsvarande landtransport, resten stod hästägarna för.
Utan flygtransport hade vi inte fått uppleva Prince de Montfort's fantastiska världsrekord i montéloppet. Han travade samma tid som Elitloppsvinnaren 1:10.5a! För én som på början av 90-talet var med och kämpade hårt för montésportens etablering värmde den uppvisningen naturligtvis extra mycket.
Det var mycket turer kring Arch Madness och hans vara eller inte vara i Elitloppet. Det skrevs många spaltmilimeter om händelsen, dock var det endast én person som vet exakt vad som hände på riktigt - gissa vem! - men det var ingen - ingen! - som hörde av sig för att få veta bakgrunden. Jo, hästens ägare Barry Goldstein. En gentleman som varit med i travet under många år. Han var bland annat president för hedangångne travbanan Roosevelt på Long Island under 30 år. Jag berättade det nöjaktiga händelsesbeloppet för honom, och han sade sig nöjd med detta. Ironisk nog så har Goldstein en koppling till Ilaria Jet, som kom in i loppet i stället. Goldstein är uppfödare och var under tävlingskarriären ägare till Toby's Taxi - mamman till Ilaria Jet!

Nu bliver jag snart riktigt arg! (22 April 17.09)

Det händer inte sällan att någon journalist beskriver vissa Elitloppshästar som "flagghästar". Oftast är det hästarna från Australien och New Zealand som får detta epitet. Till och med travets facktidning Travronden har använd sig av uttrycket. Konstigt nog dyker det aldrig upp under tiden hästarna tävlar här men väl i efterhand. Senast idag skriver Erik Ersson på Travnet: "Koch och Stenby gillade ju att ta hit chanslösa hästar fra Oceanien....."
Först och främst så är det lite orättvist att gå i köttet på Stenby eftersom han bara har varit inblandad i én av dessa "chanslösa hästarna" (Sundions Gift). Sedan vill jag göra ett försök på att uppfriska era minnen lite:
Den första chanslösa hästen från Oceanien var New Zeeländskan Pride of Petite 1996. Det var första gången någonsind att en häst från down under kom direkt till Europa för att tävla. Egentligen skulle en australiensisk häst vid namn Wagon Apollo (tränat af Chris Langs fader Graeme Lang) ha varit med, men den blev sjuk, och i stället erbjöd sig en NZ-tränare vid namn Don Hayes att följa med med sin Chiola Cola. Hästarnas besök väckte enormt intresse. Redan när de landade på Kastrup ombord på Singapore Airlines Boeing 747:a fanns det fotografer och journalistar på plats. Sedan var det närmast dagligen exponering i tidningar och TV. Också Don Hayes visade sig att vara av stor mervärde med sitt happy-go-lucky-beteende.
Pride of Petite debuterade i Oslo Grand Prix med sin tränare Mark Purdon i sulkyen. Mark hade visserligen tränad mycket i kortvagn, men han var inte helt förtrolig den skandinaviska körstilen. I hvilket fall som helst kom han på upploppet i ett starkt anfall, som slutade i galopp ca 100 meter före mål. Det är nog ingen tvekan om, att om inte Pride of Petite rent av ha vunnit, så hade hun minst blivit tvåa till vinnande Ina Scot, som vid det tillfället satte nytt världsrekord för ston på medeldistans! Purdon tog på sig misären; han höll på att flytta en sidostång och lyckades inte stötta sin häst. Pride of Petite chanslös?
I Elitloppet blev Pride of Petite trea i sitt försök och sexa i finalen. Hon travade 1.12.3a - den snabbaste tid av ett sto i Europa det året!. Chanslös?
Sedan blev hon även trea i ett välbesatt Copenhagen Cup, innan hon reste hem. I övrigt sponsrades en stor el av kostnaderna för de två NZ-hästarna. Vilken miss att ta hit denna flagghäst!

Ett och ett halvt år senare kom nästa flagghäst, australiensiske Knight Pistiol, där ägarna själv tog en betydande del av kostnaderna. Här var även Bergsåker, Sörlandet och Åby med och delade på kostnaderna. Knight Pistol kom hit en lördag i Augusti 1997 och fick redan dag 1 en kraftig korsförlamning. Nästa lördags premierestart i Sundsvall Open Trot var allvarligt i fara, men ägaren Russell Edwards och körsvennen Kerryn Manning ställde upp. Knight Pistol var naturligtvis inte på topp och slutade sjua i tiohästarsfältet, men i skymundan travade han den snabbaste sistakilometern av samtliga. Någon dag efter skrev en journalist - jag har tyvärr glömd vem det var - att jag borde sluta med det jag höll på med, när jag kunde dra hit sådanna skithästar.
Lördagen efter reste Knight Pistol till Sörlandets Travpark i Norge för att möta landets nationalsymbol Gentle Star, som på den tidspunkten räknades som Europas bästa häst. Knight Pistol spurtade ner Gentle Star under en kollosal jubel. Bra gjort av en chanslös flagghäst!
Knight Pistol var sedan med i Åby Stora Pris. Fra dödspositonen kvalade han in till finalen, och jag kommer så tydigt ihåg en begeistrad Remy Nilson, som efter försöket sade, att den hästen kann vinna finalen...!
Det blev dock fel för Kerryn i finalen, men två veckor senare blev hon trea med sin häst i Frances Bulwarks lopp, som då var ett relativt stort lopp. Äntligen var han femma i Grosser Preis von Hamburg efter startgalopp. "The Terminator", som valacken kallades, gjorde sin sista start i Fyra Kilometer på Solvalla, men då hade han tappat formen.
Knight Pistol och Kerryn Manning var ständigt uppvaktat av pressen, och paret fick enormt med TV-tid. Kerryn åt surströmming i TV, Kerryn sa "that's not a nöjf, this is a nöjf!" i TV, Kerryn körde Harley Davidson i TV, och Kerryn blev inbjuden till att köra lopp i hela landet. Vilket misstag att ta hit Knight Pistol. Vi ber så hemsk mycket om ursäkt!

Året efter (1999) kom en riktig chanslös flagghäst till Sverige: Den startsnabbe Special Force (NZ), som missade att gå till Elitloppsfinal, men som innan hade vunnit et vanligt snabblopp på Solvalla och som två veckor senare var trea i Copenhagen Cup, innan han i midsommar vann Kalmarsundspokalen på nytt banrekord 1.11.8a - ett rekord som stod sig i fem eller sex år tror jag. Sedan blev Special Force efter startgalopp trea i en Gulddivisionsfinal på Romme, där till och med belackarna tyckte han gik ett sanslöst lopp efter galoppen. Som sina föregångare fick Special Force väldigt mycket uppmärksamhet i media.

Sedan blev det 2001 dax för Lyell Creek, den bästa australasiske hästen genom tiderna. När han gick sitt första träningsjobb på Solvalla var trängseln bland alla kamarateam nästan enorm. Alla ville komma nära "The Freak" och uppmärksamheten fortsatte som vanligt hela månaden. Lyell Creek började med att vinna ett snabblopp på Solvalla för Torbjörn Jansson. Sättet han vann på från dödspositionen gjorde, att man insåg, att han skulle ha chans i Elitloppet, även om han naturligtvis var en chanslös flagghäst. Inför Elitloppsstarten fick körande Anthony Butt av alla experter (jag själv inkluderat) rådet, att ta rygg på sluggeren Etain Royal. Så skulle han bli framdragen till ett underbart slagläge. Nu visade det sig, att Etain Royal inte ens kunde följa med, och Lyell Creek var sista häst 400 meter kvar. Sedan valde Butt att försöka invändigt, men körde tyvärr fast sig.
Efter en tredieplats i Copenhagen Cup gick Lyell Creek till USA, där han från Augusti och knappt ett år fram vann 1 miljon dollars, travade 1.09.4 som vinnare och vann Su Mac Lad Trot. I sanning en chanslös flagghäst.....

Senare hade vi argentinaren Chucaro Ahijuna, som tyvärr galopperade från start i sitt Elitloppsförsök, men innan hade den exotiske valacken fått en helsida i en stor kvällstidning som "Maffiahästen" och massvis med annan omtala. Vem vill inte se en sådan häst? Australiensaren A Touch of Flair kom från en imponerande 1.10.0-seger på The Meadowlands, men blev sjuk under uppehället i Stockholm och reste sig aldrig igen.
Senast har vi sett Sundons Gift. Resultatet var pauvert, och jag skall inte försöka ursäkta honom alls. Vill dock påpeka att han med ett undantag enbart startade från spåren 7 och 8, vilket gjorde det hela extra svårt för en stänkrädd häst utan egentlig startsnabbhet. Ett par andraspår hade givetvis förbättrad hans resultat avsevärd.
Eftersom vi har denne den senaste chanslösa flagghästen så klart i minnet, tänker jag fråga de som kan svara på detta: Vilken annan Elitloppshäst 2009 fick så mycket pressexponering (framför allt i TV) som Sundons Gift. Vad tror ni det skulle ha kostat om svensk travsport hade fått köpa all TV-tid?
Sedan én sak till: Det är ju inte sådan, att det är Elitloppsfavoriten som får lämna sin plats för de chanslösa flagghästarna. Det är den 16:e hästen! Sedan svarar ni mig på: Vilken 16:e häst i Elitloppet eller vilken häst, som inte fått plats i Elitloppet på grund av flagghästarna (inklusive Rydens Sensation) kunde ha genererad mer uppmärksamhet än dessa? Jag vet svaret!


Olympiatravet måste ses över (18 April 19.43)

Jag var inte på Åby går, även om jag i pratiken kunde ha varit det. Min USA-resa blev ju inställd på grund av askmolnet, så jag kunde ju ha satt mig i bilen och kört till Göteborg. Men nu stannade jag hemma på gården hos hustru, barn og hästar och njöt av den nyvundna ledigheten.
Jag har varit på många Olympiatrav genom åren, och förutom stor travsport finns det ytterligare en gemensam nämnare för alla Olympiatrav-dagar: Dåligt väder! Visserligen skiner solen ofta, men ändå är det alltid svinkallt, och blåsten (stormen) går rakt igenom märg och ben. Så var det, när Sugarcane Hanover gav sin makalösa uppvisning i 1988 (jag har aldrig fryset så mycket i mitt liv!). Eller också är det som när Rival Damkær vann, snöstorm.
Olympiatravet är ett fenomenalt koncept, men jag tycker att placeringen på Åby drar ned på totalkvaliteten. För det första envisas banan med sin open stretch, och loppet i går hade definitivt körts helt annorlunda utan snikspåret. Det är inte ett internationellt storlopp värdigt, och bara av den grund borde en annan bana få ta över. För det andra är det som nämnd nästan garanti för någon form för vidrigt väder, när vi talar Göteborg och April. Att flytta loppet i tid är omöjligt, så det vore bättre att flytta evenemanget. Helst till Solvalla om man fråger mig, men det finns givetvis andra alternativ. Eskilstuna till exempel. Där har vi en bana som verkligen förmår att få fart på sina evenemang. Nackdelen är, att det är längre till Europa och långt till flyget, men det är nära landets huvudstad och i et område, där det vanligtvis råder mildare väderlek i April.
Som kompensation för Åby kunde man från centralt håll uppgradera Svenskt Mästerskaps-dagen i Oktober. SM förtjäner mycket högre prestige än det har nu. Förutsättningen skall naturligtvis vara att loppen körs utan open stretch, vilket jag är övertygat om kommer att hända redan från och med i år.
Förstå mig rätt, jag vill inte Åby något ont, men jag vill Olympiatravet väl, och det förtjäner inte att år efter år blåsa och/eller snöa bort.

Apropå Eskilstuna så kommer banan nu att "stjäla" två stortränare från Solvalla, Per Lennartsson och Roger Walmann. För en Solvalla-man känns det naturligtvis inte bra. Jag är stor tillhängare av en banindelning. Vi skall ha Solvalla-tränare, Eskilstuna-tränare, Färjestads-tränare osv. Men jag tycker inte om den nuvarande fördelingsnyckeln, där man går efter postnummer eller telefonriktnummer. Jag tycker att man skall göra en praktisk indelning. Fråga tränarna vilken bana de önskar att tillhöra utan att ge valet helt fritt. Goop'arna som Åby-tränare är till exempel helt orimligt, så även Björn Linder som Solvalla-tränare.
Eftersom jag känner min egen trakt bäst, skulle jag kunde tänka mig att tränare i randområden som Stjärnhov, Sala, Heby, Tystberga och Björklinge skulle kunde få välja bana. Det skulle också medföra restriktioner. För exempel, att du enbart får kvalificera dina hästar på den bana du har vald som hemmabana (med undantag för tävlingsuppehåll på densamma). Du får dessutom inte ha fast stall på en bana du inte tillhör, och det finns säkert fler krav ställa.
På slutet af 90-talet önskade Åke Svanstedt att flytta till Solvalla. Jag jobbade stenhårt för att det skulle lykkas, och Åke var verkligen inställd på det. Men Solvalla hade och har tyvärr med den befintliga indelningen en stor nackdel eftersom en stor del av området tas upp av en stadigt växande storstad. Dessutom avgränsas det samma området av vatten på två sidor, och det er omöjligt att hitta bra träningsgårdar i Stockholms närområde.
I Svanstedt-fallet var vi ute i randområden och tittade, och Åke fann Julmyra Gård för utanför Heby för mycket lämplig. Det var bara det, att Julmyra tillhörde Gävle, vilket var fullständigt vansinnigt eftersom att vägen till Solvalla var både kortare och framför allt mycket snabbare. Dessutom låg Julmyra endast 1.600 meter in i Gävles område sett från Solvalla-hållet. Men STC envisades med, att skulle Svanstedt till Julmyra skulle han bli Gävle-tränare. Svanstedt hade inte alls lust med det - och naturligtvis inte Solvalla heller! - så vi hittade en gård i Lagga mellan Knivsta och Almunge, men där ville ägaren/säljaren inte släppa tillräckligt med mark till att en 1000 meters bana kunde byggas, så även den möjligheten försvann och det hela slutade med, att Åke Svanstedt blev Axevalla-tränare i stället, och byråkratisk envishet förändrade svensk travhistorie rejält till Solvallas nackdel (men kanske till Svanstedt's fördel, skall jag i sanningens namn säga).

Jag tvekar inte en sekund med att påstå, att Olympiatravets final 2010 hade sett helt annorlunda ut om den hade körts utan open stretch och i någolunda stilla väder. Då hade Torvald Palema backats sist för att spara spurtkrutet till slutet på loppet och loppets för dagen bästa häst Beanie M.M. hade inte behövts plöja sig genom en styv kuling på två långsidor. Inga smygkörde hästar hade profiterat på vädret, och Beanie hade kunna hålla en för dagen fantastisk bra Copper Beech bakom sig, för de hade säkert varit etta och tvåa ändå.
Jag glädjs verkligen med Lugauer över att han äntligen fick vinna ett stort lopp i sitt nya hemland. Jag har känd Conni sedan jag var verksam i München 2002. Då hade han precis tagit över helt efter sin pappa Johann (Hans), som hade trappat ned, och Conni fick stor succes på direkten. Vi fick bra kontakt; Conni är lättsam och socialt mycket begåvat.
Ett par år senare ringde han och vill flytta fra misären, som då rådde i tysk travsport. Men han ville bli tränare direkt i sitt eventuellt nya hemland, inte gå igenom en massa kurser som man då skulle i Sverige. Jag föreslog då Charlottenlund, där han kunde få stall på träningscentret på Skovbo Travbana. Conni var där på rundvisning men blev mycket besviken över förhållanden. - Det går inte att träna hästar här, sade han rakt ut. Så det blev till Sverige i alla fall. Conni's uttalande om Skovbo vittnar samtidigt om hur duktiga Steen Juul och hans danska kollegor är, som är tvingade att träna hästar under klart svårare förhållanden än sina svenska kollegor.

Samtidig med att jag glädjas med Conni glädjas jag också med tysk travsport, där jag har jobbat och fortfarande jobbar mycket. Tänk vilka hästar tyskarna får fram på ett litet avelsmaterial! Copper Beech är högst rankat som den FJÄRDEBÄSTE inländaren efter Brioni, Nu Pagadi och Russel November.
Jag tror, att Solvallas Elitloppsgeneral Tore Fyrand var inne på att bjuda in vinnaren av Olympiatravet till Elitloppet. Men det är svårt att bjuda in Copper Beech, när de två tyskägde/födda hästar som hitintills har räknats för bättre - Brioni och Nu Pagadi - ännu inte har fått någon inbjudan. Nu finns det inte 16 hästar som är bättre än Copper Beech, så Lugauer kan nog vara lugn, och just nu ser det ut som om det finns chans till att fyra tyskfödda hästar kan finnas med i Elitloppet den 30 Maj. Mellan Copper Beech och Beanie M.M. blir det en förhoppningsvis härlig revansch i Oslo Grand Prix till vilket båda är inbjudna.

Finns det ingen som kan berätta för Vinnare-referenterna, att det engelska ordet "young" uttalas jång och inte djång?

Tillbaka till Åby, som ändå får sista ordet, för trots ovanstående handlar det om en bana som är riktigt på gång. Nya Åby med kombinerat publik- och paddockområde, som man har det på många banor i USA och i Australasien, är definitivt framtiden; jag tror stenhårt på konceptet, och det djärva beslutet om förändringen hedrar Åbytravet. Det skall bli kul att se, hur Nya Åby tas emot!

Kunde det ha blivit bättre? (28 Oktober 10.06)

Från och med i dag och flera veckor fram visar Europa upp ett sant trav-eldorado med sport i världsklass på flera håll. Börjandé i eftermiddag på Solvalla där vi skall få se inte mindre än 16 Breeders Crown semifinaler för 3- och 4-åriga. Det låter mastigt och blir det säkert också, men jag tycker att tilltaget är så djärvt, att det skall få en chans. Vilka hästar vi får se på en och samma tävlingsdag!
På söndag är det dags för årets upplaga av Gran Premio Orsi Mangelli på San Siro i Milano, som i år får en extra krydda genom tre deltagara som kommer direkt från det noramerikanska Grand Circuit. Söndagen efter bjuder San Siro sedan på Gran Premio Nazioni med deltagande av bland annat svenskarna Opal Viking, Torvald Palema och Triton Sund.
Mitt i det hela finns det ytterligare två intressanta tävlingsdagar, som sportsligt har hamnat lite "på sniskan". Jag tänkar på lördagens V75-tävlingar på Jägersro och söndagens Koster-dag på Lunden i Köpenhamn. Jägers lockar med 500.000 kronor i förstapris i både Müllers Memorial för den internationella eliten och i V75 International för de bästa 4-5-åriga hästarna. Det senare, som föga överraskande har blivit en rent femåringslopp, är rätt så bra med många intressanta hästar, men det är bara nio stycken, som känt sig kallade, och ett sådant lopp hade förtjänat att bli fullt. Samma antal i Müllers, men här är kvalitén avsevärd sämre, även om härliga Commander Crowe lysar upp.
Jag undrar, vad som är orsaken till det låga intresset för dessa högt doterade lopp. Är det den långa distansen i Müllers? Är det en sena tidspunkten på året? Är det konkurrencen från Nationernas Pris? Eller är det så, att den centrala kontrollen över anmälningerna till V75-dagarna lägger en sordin på engagementet hos den arrangerande banans sportansvarliga, när det vankas storlopp? Jag har jagat Jägersros sportchef Mats Ahlkvist här på morgonkvisten för att få svar på dessa frågor, men det pågår anmälningar just nu.
Jag hade också gärna sett, att Uppfödningslöpningens final hade legat kvar på denna tävlingsdag. Nu har det anrika loppet i stället förpassats till det absoluta novembermörkret............
Jag tycker, att idéen om att samordna Koster Memorial-dagen på Lunden med Müllers-dagen på Jägers är kul, även om Müllers och Kosters båda vänder sig mot den högsta eliten. Men Müllers är ett helt varv längre och lockar med mer prispengar. Dock måste man köra hårdare på konceptet, än man gjort i år, men det blir nog enklare, när man i kommande år inte krockar med Orsi Mangelli.
Apropå Jägersro: I går meddelades det, att banans ordförande genom många år Claes Lundell kommer att dra sig tillbaka. Claes uppfattas som en patriark av den något gammaldags typen, och det har jag alltid gillat skarpt. Många har synpunkter på, att han tillsynes har kört en hård Jägersro-linje i sin förtroendeställning i STC:s styrelse, och det har han - tycker jag - gjort helt rätt i. Det är ju inte Lundells fel, att han är den ände som klarat av att ha integritet. Hade alla jobbat som honom i sitt styrelsesarbete, då hade det blivit riktigt roligt, och då kanske situationen hade sett lite annorlunda ut i dag. Sedan många år tillbaka verkar de flesta sitta nöjda i väntan på att ATG öppnar pengapåsen. Jag hade gärna sett Claes Lundell som styrelseordförande i STC, men han har nog varit för smart för att ta på sig det jobbet, där han med den befintliga uppbyggningen av svensk travsport allt för ofta hade tvingats kompromissa.
Jag har bestämt inte alltid varit överens med Claes i de saker vi gemensamt har hållit på med eller haft synpunkter på, men det har alltid varit kul att föra en dialog med honom.

Hur ser han eller hon ut? (23 Oktober 16.33)

På måndag den 26 Oktober går ansökningstiden för travbanechefsjobbet på Solvalla ut. Just nu spekuleras det hejdvilt om vem som kommer att söka och om vem som slutligen får jobbet. Drömjobbet har det kallats av vissa. Nu skall alltså den position, som har ihopkokats av de två tjänsterna som Stefan Lundborg och Mattias Stenby lämnar delvis av ren frustration, plötsligt vara ett drömjobb. Det finns det ju ingen logik i. Faktum är, att består eller rentav försämras den nuvarande situationen inom svensk travsport, då blir det rena mardrömsjobbet. Den nye befattningshavaren skall enligt den bedömmande opinionen utveckla Solvalla till återigen att inta den ledande positionen i svensk travsport. Det fallar på sin egen orimlighet. ATG och STC har helt klart satt ner foten, och att dömma efter deras beteende då finns det ingen framtid för ett dominerande Solvalla eller en dominerande/självutvecklande travbana i Sverige överhuvudtagit. När Stefan Lundborg blev VD fick han som huvuduppgift att ta tag i det bortynande Solvalla genom att förnya, förbättra och utveckla. Solvalla hade (har fortfarande) pengar i kassakistan, och det är inte gratis att ta till förändringar. Lundborg har gett Solvalla ett helt nytt ansikte, han har lagt grund till planer om ett helt nytt Solvalla, som den första gett sin travbana åtminstone början till en profil och till att arbete med nytänkning, som man inte ser på någon anna bana i landet. Stefan fick succes med sina förändringsåtgärder, och det ogillas i vanlig ordning hos vissa inom sporten. Sedan drogs mattan bort under fötterna på Solvalla. Drygt 20 miljoner mindre i årligt anslag på två år får banan nu kämpa med. Och då vill man, att den nya travbanechefen (varför får han inte vara verkställande direktör längre?) skall ta tag i saker och utveckla Solvalla! För vilka medel? Skall han råna en bank? Är det forfarande ingen (få) som förstår, varför Lundborg och Stenby lämnar sina uppdrag? Och skulle en ny mirakelmänniska mot all förmodan lyckas med att skapa positiv förändring, då fimpas han snart av det vanliga avundsjuka jantelagssnacket, var så säkra.
Läser man platsannonsen då består travbanechefsansvaret också enbart i det övergripande verksamhetsansvaret och i att ta ut hästarna till Elitloppet. Inget om utveckling, vilket säkert grundar sig i, att Stockholms Travsällskaps styrelse exakt vet, var travsporten står just nu. Strategin måste vara att kolla marknaden för att hitta den man/kvinna som inte bara har de önskade kvalitéer men också det tålamod som krävs för att vänta ut en ny tid, där centralstyrningen har dött (för det kommer den att göra) och i mellantiden köra en vanlig skrivbordsslendrian. Det tålamodet har inte Lundborg eller Stenby. Det hade inte heller jag haft. Nu hoppas jag bara, att vi en får en ny kontorsstolsnötande lönemottagare, som är nöjd som sådan. Dem finns det för många av i sporten redan. Hur ser Solvallas nya ledare ut?
Svensk travsport kan inte leva på att enbart ATG drivs affärsmässigt. ALLA delaktiga enheter måste drivas affärsmässigt, och då tänker jag först och främst på banorna. Travtränare, hästtransportörer, veterinärer, vissa uppfödare, alla driver affärsbasserade rörelser med större eller mindre framgång. Stig H konkurerar med Svanstedt och Lähdekorpi, och självklart skall Solvalla konkurrera med Axevalla och Halmstad på ett sunt sätt. Det kommer hela sporten att vinna på.
Att centraliseringen redan kämpar en dödskamp syns tydligt på de senaste veckornas symptomatika problem med de mest enkla anmälningsrutinerna, som inte funkar. För inte att prata om de pinsamma reträterna i sak Kalmar/Gävle och Axevallasöndagarna. Det verkar också snackas och även ageras rejält i kulisserna nu, och snart kan vi nog vänta oss någon sorts genombrott. Det återstår bara att se på vilket sätt.
I Tyskland har man redan kommit längre. Från att ha varit körd helt i sänk av föreningsadministrativ misskötsel har en privatiseringsprocess nu påbörjats med framgång. Företaget Winrace GmbH har tagit ansvar och investerar förnuftigt och långfristigt. De som har sett Hamburgs nya bana och som t ex var närvarande i Gelsenkirchen när Grosser Preis von Deutschland kördes, kan bekräfta, att företaget än så länge har succes med sitt förehavande.

Jag glädjer mig över att många läser mina bloggar och kommer med feedback. Själv passar jag på att läsa så många andra bloggar som möjligt. Speciellt en "bloggarkollega" njuter jag av att läsa. Lasse Dahlgren på Travronden.se. Lasse är saklig, påläst, knivskarp i sin analys och framför allt har han rätt i det mesta, han skriver. Ingen pajkastning, inga personliga agg. Faktabaserat kritik, som är rolig och intressant att läsa. Dagens är helt undebar. Missa inte Dahlgrens bloggar!

Veckan som gick (28 September 10.46)

Kriterie- och Oaks-kval i onsdags på ett Solvalla inhyllad av en viss sordin som följd av avhopp och uppsägningar. Hursomhelst var Solvalla-tränarna återigen dominerande och tog fem platser i varje final. Lite synd att inte Jansson fick vinna med Caddie Eagle, men hästen är otrolig stark och kan vara ett rysarbud till en topplacering i Kriteriet. Kul också att Kaj Widell fick kvala in en häst till vårt största lopp för 3-åringar.

Jag förstår inte Lähdekorpis resonemang om att Solvalla-tränarna är bortskämda. För mig verkar det vara precis motsatt. Jag har varit involverad i rekryteringsarbete med syfte på att få nya tränare till huvudstadsbanan, men det verkar vara nästan omöjligt. Argument som att konkurrencen är för hård och att Stockholm begränas av två kuster överstiger våra argument om högre prispengar, större hästägaretillgång och närheten till Arlanda. Själva Solvalla-banan har inte heller så mycket att erbjuda jämfört med till exempel Halmstad. Utöver tävlingsbanan finns det den extremt kuperade skogsslingan på 1600 meter, ett ridhus och ett fåtal små hagar att erbjuda. Inga rakbanor och stora ytor som man ser på många andra banor. Solvalla-tränarna får klara sig med egna stall utan för själva banan, och det verkar ju å andra sidan funka alldeles utmärkt.
Jag är övertygat om at Solvallas stora dominans bland flera olika orsaker beror på, att Solvallatränarna har (haft?) bra möjligheter för att förbereda sina unghästar genom tävling på hemmabanan. Men nu kan det bli andra bullar på propositionssoppan, om STC skall skriva dem: 8-åriga valacker som har haft fem år på sig att bli kända nog för att vara spelobjekt skall in i rampljuset, eller har jag missuppfattat den bedömningen (hoppas det!)?

Igår kördes Europamästerskapet för 3-åringar på Vincennes banan i Paris om ett föstapris på ca 800.000 SEK utan de bästa hästarna från Danmark, Finland, Norge, Sverige och Italien. Dessa var nämligen upptagna av de största nationella storloppen för årgången. OK, Sverige är ju duktiga på att "tappa" en del hästar i handteringen, och därför fick vi också en svenskfödd vinnare, den fantastiska Zola Boko, som för Hugo Langeweg Jr. travade nytt världsrekord 11.6a/2100 meter. Behöver jag säga, att Zola Boko är uppfödd i Stockholm? Ännu en stjärna frå Annika och John Bootsman på Ekerö.
Det har även körts uttagningar till Europaderbyt (fem svenska - fyra från Solvalla! - en finsk och en norsk häst kvalade in i de nordeuropeiska uttagningarna) till vilket finalen körs på lördag i Tammerfors på den finska Kriteriedagen. Men det är även Kriterielördag i Norge och Sverige, vilket betyder, att Solvalla och V75 får vara utan ett antal av sina topprofiler på en viktig tävlingsdag.
Samtidigt med Europaderbyt kördes i går även Gran Premio Continentale i Bologna med ett förstapris på över 1 miljon svenska kronor. Loppet hade tillåtes att senareläggas en vecka gentemot tidigare år. Hade det fått ligga kvar och hade man senarelagt Europaderbyt med två veckor kunde alla som ville ha fått vara med i båda dessa penningstinna loppen.

Den europeiska storloppsplaneringen är inte speciellt komplicerat, men delegaterna som samlas flera gångar årligen lyckas ändå att röra till det gång på gång. Jag oroas över, att det är de självsamma människorna som önskar att styra administrationen av svensk travsport mot en central enhet, där de själva har bestämmanderätten över allt vad tävlingsdagar, propositioner och anmälningar angår.

Det är även galet i mitt hemland Danmark, där man också försöker att centralstyra sporten. Det går sådär, kan man säga. Man har hittat på något som heter "fokus-banor" vilket motsvarar de svenska A-banorna som tävlar helårs. Lunden (tänk att de fick vara med!), Århus och Ålborg har utpekats till att vara fokus-banor. Skive, Billund, Odense, Nykøbing och Bornholm fick vara säsongsbanor. Vad de två senare angår är det helt OK, men de tre andra opponerar. Odense har haft succes med sin lobbying och har tagits in i den exklusiva kretsen. Danmarks (efter min och många andras uppfattning) näst mest betydande bana Skive är kvar ute i kylan. Centralförbundet verkar ha missat, att planer på att förlänga Skivebanan från 800 till 1000 meter är långt framskridna. Hursomhelst är idén med fokusbanor rena tramset och bör skrotas.
Jag hoppas att få tid till att skriva en dansk blogg senare under dagen under fliken "Dansk Travsport".

I torsdags var jag i Kalmar på ett heldagsuppdrag. Jag träffade en hel del människor ur personal, uppfödar- och tränarkår, tittade på stallar och gårdar och övrig omgivning. Jag frågade nästan omedelbart mig själv: Hur i hele fridens namn kunde vårt centrala organ behandla Kalmar så illa som man gjorde, när man helt sonika gjorde om banan till säsongsbana? Här är en bana som är mycket respekterad i sitt närområde, har stor förankring i det lokala näringslivet, presterar några av landets bästa uppföddningar på ett begränsat material och har en duktig tränarkår, som tar fram vinnare efter vinnare.
Kalmar har en en VD och en sportchef, och båda känns oundvärliga i sammanhanget. Nu tvingas landets största bana Solvalla snart till att slå ihop dessa två tjänster. Hur har man tänkt att det skall funka?
Min vän och kollega Robert Lindström från Boden har bra kontakt med amerikansk travsport, och han berättade att man där borta undrar om svensk travsport är i djup kris, när VD och sportchef för landets största bana lämnar sina poster.

Vi har ett image att tänka på också. Snälla någon, ni som kan, gör något åt situationen. Snart!

Vem kan och vill föra svensk travsport vidare ? (22 September 17.21)

Jag har fått oerhört många reaktioner på bloggen, som jag skrev förra torsdagen (se nedan) efter Lundborgs och Stenbys avhopp. Efter omtal av Lennart Persson på Travnet har besökssiffrorna på min lilla hemsida skenat iväg, vilket naturligtvis är mycket trevligt.
Samtliga som har hört av sig på telefon eller via mail har hållit med mig helt och hållet, men jag är inte mer naiv än att jag vet om, att det finns andra som tycker att jag är rejält ute och cyklar. Det tråkiga är, att de inte hör av sig. Varför?

Jag var på Åby i lördags och träffade på Travrondens chefsredaktör Claes Freidenvall som sade: "Värst vad arg du är för dagen!". Nej Claes, jag är inte arg, jag är ledsen, besviken och bekymrad över vad som skall hända med travsporten i Sverige och med banan som fler än jag tycker är världens bästa.
Jag hade räknad med att få se en stor del av ATG:s och STC:s ledande personer på Åby. Det va ju trots allt banans största lopp, årets sista internationella storlopp i Sverige och ett Grand Circuit lopp. Men jag räknade bara en (1) representant för de båda företagen - tillsammans. Alltid pigga och glada Kerstin Wallentin är visserligen en bra representant, men en något starkare uppställning hade man förväntat. STC:s sportchef Per Wetterholm var också på Åby men som turist enligt egen utsaga. Jag såg Jägersros ordförande Claes Lundell, tillika vice ordförande i STC, men Claes är ju genuint travintresserat, och jag gissar att det var därför att han fanns på plats.

Jag måste medge, att det var första gången jag såg Åby Stora Pris i den nya utformingen på plats. Trots att konceptet är min idé, som jag sålde in till Åbys styrelse för några år sedan. Två snabba småbarn har medfört omprioritering av tid, och de senaste åren har Åby fallit till offer. Dessutom måste jag ju finansiera mina resor själv, så det gäller som sagt om att prioritera.
Det är inte utan stolthet, att jag konstaterar, att "nya Åby Stora" har blivit mycket väl mottagit. Nu var jag blåst på ett skiljeheat, men det är ju charmen vid konceptet, att lyckas en häst vinna loppet i två raka heat, så är dens prestation av en sådan klass, att upplevelsen blir stor ändå. En sådan prestation som Torvald Palema leverade för Åke Svanstedt i lördags. Herre Jemini, vilken uppvisning!

I morgon onsdag är det dax för en av årets roligaste tävlingsdagar på Solvalla: Kriterie- och Oakskval. Tyvärr lägger väl chefsavhoppen en viss sordin på det hela, men jag skall försöka njuta i alla fall.
Som vanligt saknas det några hästar i uttagningsloppen, och i år är det värre än vanligt. I Kriteriet saknas dock endast Zola Boko, men i Oaks rör det sig om Action Wind Ås, My Love di Quattro, Viola Silas och Zimba Boko. Alltså förra årets segrare i Uppfödningslöpningen, de två främstplacerade i den långa E3-finalen samt hästen, som många tror kommer bli den nya Ina Scot, fast Ina var ju anmäld i och vann Kriteriet.
Vad har gått snett? Det är nämligen inte så, att dessa hästar är sjuka, de var helt enkelt inte anmälda till Kriteriet och Oaks.
Här kommer vi till ytterligare en av mina käpphästar. I Danmark (mycket tjat om mitt hemland, jag vet) anmäles alla hästar automatiskt till alla insatslöpningar vid registreringen som föl. Sedan kommer det inbetalningskort för varje insats. Betalar man inte kommer det en påminnelse och sedan ytterligare en påminnelse, innan man åker ut. Det år bara ytterst få hästar - och inga stjärnor - som missar start i kvalen till något av de stora loppen. I Sverige får man ett prospekt innan första insatsen skall betalas. Betalar man inte, är man ute. Utländska hästägare, som till exempel har köpt sin häst på någon av våra åringsauktioner, får ingenting alls i brevlådan. STC har nämligen inte adresserna till utländskt ägda svenskfödda hästar!
När jag började på Solvalla 1991 frågade jag STC:s dåvarande registreringschef Stefan Johansson, varför man inte hade utländska hästägares adressser i datan, och han svarade att det inte gick tekniskt. Danmark, som har en betydligt sämre travdata än Sverige, har haft utländska hästägare inlagda sedan början den 1. April 1976. Nu 33 år senare finns det fortfarande inte i Sverige och många hästar går miste om de klassiska löpningarna.
Jag frågade även Stefan, om det inte vore en bra idé att annamma samma anmälningssystem för de klassiska löpningarna, som danskarna har. På det svarade han, att det inte var juridiskt hållbart.....
Men tänk vilken fördel det vore för våra stora löpningar. Vi hade fått se till exempel Copiad och Opal Viking i Kriterium och Derby, Viola Silas i Oaks, och det hade kommit in avsevärd mera insatspengar.

På tal om auktioner så är det snart dax för årets Kriterieauktion. Jag är rädd för att dagarna 30 Septembeer till 3 Oktober kommer att spegla situationen svensk travsport befinner sig i. Totalt skall 476 hästar (minus strykningar) under hammaren. Vem skall köpa alla dessa? Svårt att se, men vi MÅSTE gå vidare, vi MÅSTE ha en plan för TRAVdelen av vår verksamhet. Vi kan börja med unghästarna, och vi kan börja nu.
Jag pratade i lördags med min gode vän och tidigare chef Anders Lindh, som nu är generalsekreterare i Avelsföreningen, och tog upp en annan av mina gamla käpphästar, som INGEN hittills har lyssnat på: Ta bort minstapriset på 20.000 kr i årets auktion. Låt oss släppa den pinsamma ökenvandringen, när (gissningsvis) väldigt många hästar bjuds ut på sättet "tjugo tusen, ger mig någon tjugo tusen, tjugo tusen någon, första, andra, tjugo tusen..............osåld!" Börja nere på ett par tusen i stället. Jag är övertygat om, att många för 20.000 kr osålda hässtar genom årens lopp kunde ha gått för 25.000-30.000 om man börjat budgivningen avsevärd lägre. Kolla på de amerikanska åringsauktionerna: Ena ögonblicket säljer man en häst till 300.000 dollars, nästa ögonblick en till 300 dollars!
På Kriterieauktionen finns marknadens samlade expertis, vilket bland annat vill säga de flesta proffstränarna, närvarande. Om de samlat bedömmer en häst till att vara värt 10.000 kr, då är det fullständigt meningslöst och stå och harva på 20.000 kr. Dyra levande-föl-afgifter och övriga produktionskostnader är oväsentliga i sammanhanget. Iväg med hästen, när det nu finns köpare på plats. De lär inte komma igen.
Anders hade aldrig hört detta förslag tidigare och lovade tänka på det. De som har fått med sig en billigare häst kan iövrigt fira detta genom (som alla andra köpare naturligtvis) att betala anmälningsafgiften till Auktionslöpningen på 1.000 kr.

Det finns mera, som kan göras snabbt. Jag vet inte hur mycket planeringsarbete som kvarstår inför säsong 2010, men här är en idé till stimulans av de som allra mest behöver det, uppfödarna:
Lägga ner premieloppseländet och använda i stället pengarna (inklusiva de som har används till att arrangera premieloppen) till att höja uppfödarpriserna i samtliga 2- och 3-åringslopp till 20 eller till och med 25%. Jag har inte koll på finansieringen av detta, men eventuellt kan man ta bort uppfödarpengar från 6-åriga och äldre hästar för att få pengarna att räcka.

Det finns massor med helt logiska åtgärdar som kan genomföras om vilja och kompetens finns. Men det rör sig om en utvecklande arbetsstrategi, inte bromsande och rationaliserande. Lägg märke till, att jag med de relativt simpla åtgärdarna som är föreslagit ovan inte använder en ända ny krona. Men jag lovar, att de leder till nya intjänade kronor på flera olika plan, kort och långsiktigt. Frågan är bara: Vem har viljan och kunnandet till att tänka och arbeta i nya och ändå inte speciellt kontroversiella banor?

Jag kanske låter lite självgod i det ovanstående, men jag tycker inte om bara att gnälla och kritisera. Kan jag bidra med någon idé eller uppslag, då tänker jag göra det. Hoppas att det finns flera som tänker likadant.

En sport i kris..... (18 September 12.22)

Jag skulle i går eftermiddag just börja blogga med temat "Veckan som gick" när ett mail från Mattias Stenby droppade in: "Solvallas VD och sportchef slutar". Även om jag är goda vänner med båda personerna ifråga, så var detta en total överraskning för mig. Stefan Lundborg, som är en god vän sedan 15 år tillbaka, har visserligen varit uppgiven mellan varven under senaste halvåret, men Mattias Stenbys val var en total överraskning.
Det har väl knappast förekommit någon mer dramatisk händelse tidigare inom travsportens tjänstemanatmosfär, men jag tror ändå inte att folk fattar, vad det är som håller på att hända i svensk travsport. När två (de ända?) mycket innovativa tjänstemän slutar på detta sättet, måste man reagera. Visserligen kunde man be dem hålla ut lite längre, men det funkar inte så. Jag vet det, för jag har själv varit där. När jag sa upp mig från Solvalla den 20 Juni 2001 så var det för att ATG hade bestämd sig för att börja peta i mitt arbete, min propositionsskrivning, som delvis ersattes med ett fuskjobb, som utgjorde en klar försämring. Loppen skulle bli mer spelvänliga sades det från personer som inte hade en aning om hur propositionsskrivande och managering av hästar fungerar.
Nu upprepar historien sig, bara på ett betydligt mera omfattande sätt. Centrala instanser tar över banornas bestämmanderätt, och det kanske är bra, men när kompetensen för att göra detta fullständigt fattas, så styr vi mot katastrof. Svensk travsport styrs idag på ett planekonomisk sätt, där man i stället för att tjäna pengar fördeler befintliga medel på ett godtyckligt sätt som synns befriat för visioner och kunska om var pengarna skall tjänas.
Visst, ATG går bra. ATG går faktiskt lysande och som isolerat spelverksamhet gör ATG-folket ett mycket bra jobb. Men man har tagit sporten som gisslan, och sporten (läs: huvudorganet STC) klarar inte av att lösriva sig från den rollen. Som jag ser det har man tappat greppet om sportens utvecklig i sin iver att centralisera verksamheten och begränsa utrymmet för de få, som faktiskt klarar av att tjäna pengar själv. Solvalla är ett lysande exempel. Banan har blivit av med 23 miljoner av centrala medel under två år. "Vad gör det, Solvalla är ju rikt och skall bygga ny glassig arena med mera. De behöver väl inga pengar", säger många.
Tyvärr jamnför man i detta fall äpplen med päron. Till och med ATG:s VD Remy Nilson tänker så. I går uttalade han sig till Aftonbladet: "Solvalla får dubbelt så mycket pengar som Åby och Jägersro". Något punschigt, tycker jag. Solvalla kanske behöver fyra gångar så mycket för att kunna fortsätta vara nationalarena och leva upp till de krav, som sportens utövare och anhängare kräver. ATG har ju själv tilldelat de 23 miljoner som nu saknas så sent som för två år sedan. Nu gör man det klassiska felet att i "demokratins" namn stäcka vingarna på en mycket viktig spelpjäs, som under de riktiga förutsättningarna kan generera avsevärd mycket mer till sporten än alla andra pjäser (läs banor och organisationer) tillsammans. Titta på Vincennes i Paris.
Jag har full förståelse för att sporten skall leva ute i landet. Mer än ATG/STC tror jag faktiskt, för jag har ingen förståelse för att man offrar Gävle, Kalmar, Solänget, Umeå och Östersund på samma brasa som politiskt deklarerat skall generera ny luft under vingarna för glesbyggdstravet.

Jag beklager Lundborgs och Stenbys beslut, men jag förstår dem fullt ut. Det är som de säger: Det finns inget utrymme för resultatorienterade och inovativa medarbetare på ett "modernt" svenskt travsekretariat. Och sportens högsta ledare levar fortfarande i en illusion om sportens välmående. Maharajahs Derbyseger, Beanie M.M.s världsrekord, Järvsöfaks's popularitet leder lätt till en sådan uppfattning. Men under den glamouren, som dessa individer sprider över vår sport, ligger en tickande bomb, som totalt ignoreras......

Idag har Travronden en artikel om den tiårsjubilerande generalsekreteraren på STC Ulf Hörnberg. Jag känner inte Ulf speciellt väl, men jag gissar att han är en hyvens kille, ordentlig, artig och väl artikulerat. Jag tycker mig läsa mellan raderna ett missnöje med hans arbetssituation, och det är i så fall mycket förståligt. Det vore synd att säga, att STC särskild ofta har visat sig från den positiva sidan under de tio åren Hörnberg har varit chef. Organisationen har totalt förlorat kontrollen över travsporten, vilken det ju är tillsatt att sköta. Det ena misslyckande efter det andra rader upp sig: Regionaliseringen, avelsvärderingen, tvååringssatsningen, diverse utredningar, Svanstedt-affären etc. Rikstoton kör fortfarande med de samma propositionen, som när V65 startade 1974, betäckningssiffrorna rasar, sekretariatsmedarbetare ute i landet vantrivs och vissa lämnar skutan etc. etc.

Jag tycker att Lundborgs och Stenbys sorti är en varningsklocka som inte får ignoreras, och jag undrar mig igen över den klacksparken, som det tas med. Remy Nilson verkar inte speciellt bekymrad (det är kanske bra att bli av med dessa bråkiga jävlarna...?), och fackorganet Travronden negligerar öppenbart händelsen. Annarlunda kan jag inte se det, när man fram tills lunch idag enbart (under gårsdags eftermiddag) citerat det pressmeddelande som skickades ut. Ingen av de annas flitiga och läsvärda bloggare har rört på sig.

Jag har en kännsla av att det närmaste halvåret blir fullständigt avgörande för om vi har en svensk travSPORT om tio år, för nu går det raskt utför. Spelet är jag inte ett dugg orolig för, ATG sköter sig som sagt bra, och i en framtid finns det - om det behövs - andra hästar än svenska att spela på, andra sportgrenar och spel. Det kommar också att dyka upp nya Maharajah'er och Järvsöfaksar, men deras modståndare i loppen kommer att saknas eftersom de inte längre produceras. Det kommer inte att finnas en substantiell avelspolitik, och det kommer inte att skrivas ut vettiga lopp med långfristig inriktning, och amerikanare, fransmänn och italienare kommer slita hårt med att anmäla sina Elitloppshästar via internet.........
I dag måste jag nog för första gången konstatera - hur gärna jag än vill undvika detta - att svensk travsport är en sport i kris.

Derbydax! (6 September 10.32)

I dag är det Derbydag i både Sverige och Norge. Förra söndagen var det Danmark och Finland, som hade sina största klassiska dagar. Såväl den danske som den svenska Derbyhelgen var under många år ett måste för mig, men livet förändrar sig när man blir småbarnspappa. Då är det bara absolut nödvändiga resor som företas. Det är klart att det känns i själen inta att vara på plats, men man kan inte vara med på allt här i livet. Hoppas på att Derbyt blir det kanonlopp alla har hoppats på. Om Boko Stables skulle misslyckas idag kan de ju vänta till nästa år, för då kommer Zola Boko, vilken häst.......!

Idag skulle Håkan Wallner ha fylld 70 år, men han gick tvärr bort för nio år sedan, alldeles för ung. Inte desto mindre nådde han helt makalösa resultat under de åren han var på topp och han skapade en helt ny struktur inom travsporten. En struktur som fick stor betydelse för den moderne svenska travsport beträffande samverkan med nordamerikansk travsport. Wallner var en nytänkare och dessutom orädd för att jobba progressivt. Just denna rädslan för att ta tag i saker och vara inovativ genomsyrar tyvärr travsporten idag.

En annan - för svensken mindre känd - man, som haft stor betydelse för den moderna travsporten i Norden, är dansken Carl Andersen, som i onsdags fyllde 80 år. Andersen föddes på Charlottenlund Travbana, där hans fader var kusk på arbetshästarna som jobbade på banan med sladdar och vattentank. Redan som 17-åring fick han jobb på Lundens sekretariat och vid 40 års ålder blev han verkställande direktör. Under Carl Andersen upplevde Lunden tio fantastiska år från mitten på 70-talet till mitten av 80-talet, där travsporten utvecklade sig enormt i hela Danmark tack vara Lundens framgångar. Andersen förstod att utnyttja Taroks popularitet - i själva verket var det han som skapade den - och han fick stora företag som Tuborg Bryggerier, Texaco och förmiddagstidningarna B.T. och Ekstrabladet till att satsa hårdt på travsporten. År 2009 sponsras Danmarks största internationella lopp Copenhagen Cup av avelshingsten Pine Chip i utbytte mod en eller två fribetäckningar.........
Carl Andersen var inte rädd för att köra över sin egen styrelse om han anså sig ha kött på benen i en sak, och det hade han för det mesta. Dansk Tipstjensts nedprioritering av Andersens uppfinning V6-spelet blev dock för tungt för Carl och början på slutet av en kort men stor era i dansk travsport.
Jag fick nöjet att jobba ihop med Carl Andersen under många år. Först som ordförande i Travsportens Ungdom och i Lärlingsföreningen, sedan som anställd på Lundens sekretariat och sist som sportchef, då Carl hade blivet generalsekreterare för Dansk Travsports Centralförbund, hans sista jobb innan pensionen.

Bemärkansvärda framgångar på ett helt annat sätt uppnådde den amerikanske catchdrivern Bruce Ranger igår, när han på hemmabanan Pompano Park i Florida vann hela 13 lopp, vilket är nytt världsrekord inte bara för ett enkelt program men för en hel tävlingsdag. Tidigare rekordet hade Mike Lanchance med 12 men det var satt på två olika tävlingsdagar, eftermiddag och kväll. Roger Hammer (Keystone Farms och Vivid Photo) vann vid ett tillfälle 11 lopp samma dag, men det var på ett så kallat fair stakes-meeting. Gårsdagens program på Pompano omfattade 20 lopp för 2- och 3-åringar av hög klass.
I Europa har Heinz Wewering vid ett tillfälle vunnit 11 segra på 12 startar under ett 14 lopps program i Hamburg, där även ett par större loppp ingick.
I Sverige har Tommy Zackrisson vid ett tillfälle vunnit sju lopp i Kalmar. Erik Adielsson har vunnit åtta samma dag, men det rörde sig om fem lunchlopp på Solvalla och tre kvällslopp på en Norrlandsbana.
Roger Malmqvists nysatte rekord på Visby med sex segrar varav alla fem V5-lopp förtjänar också hedersomnämnande, liksom jag var mycket imponerat, när Steen Juul på Danmarks Derbydag 1990 vann sex lopp inklusive själva Derbyt.
Vem är Luke McCarthy, killen som hastigt och lustig blev kusk på Hambletonian-vinnaren Muscle Hill i gårsdagens World Trotting Derby? Jo, han är australiensare och storebror till Andrew McCarthy, som för ett par år sedan kom till landsmannen Noel Daley (Mr.Muscleman) i New Jersey för att bli försteman. Andrew fick snart framgånger som kusk och gick vidare och blev egen tränare. I stället kom hans relativt omeriterade storebror Luke till Daley, där även han på endast några månader har utvecklat sig till ett nytt stjärnskott i nordamerikansk travsport. Han har gjort så bra reklam för sig själv, att tränare Greg Peck inte tvekade en sekund på att låta han ersätta Brian Sears, när Du Qouins eftermiddagstävlingar utsattes till kvällen. Sears hade tänkt sig att både köra World Trotting Derby på eftermiddagen ock Canadian Pacing Derby, Metro Pace och Simcoe Stakes, She's A Great Lady Pace på Mohawk i Toronto på kvällen. Nu blev det bara till Mohawk, där han i övrigt vann två av nämnde löpningar.
Hektiskt värre blir det också för hans kollega Ron Pierce idag söndag. Först kör han eftermiddagstävlingar på Chester Downs i Philadelphia, där han är storfavorit i klassikern Goldsmith Maid Trot med Jimmy Takters Costa Rica, och sedan bär det iväg till Lexington Kentucky, där han under kvällen kör samtliga åtta 300.000 dollars-finalerna i Kentucky Sire Stakes. Men då är det också en hygglig slant att tjäna, om det går bra.....

Veckan som gick: Solvalla rules! (26 Augusti 08.52)

Den gångne veckan har på många olika sätt stått i Solvallas tecken. Börjande med förra onsdagen, då Jubileumspokalen hade premiär i sin nya skepnad. Som noterad nedan måste förändringen beteckmas som en succé, speciellt när en (nästan) ren Solvalla-produkt, Stefan Melander-tränade Iceland, tog hem segern i ett rafflande upplopp. Iceland är visserligen uppfödd i Västgötland, men hans pappa Scarlet Knight är "stockholmare" och står uppstallat på Skrämsta Stuteri i Bro, och det är Tarzan och hans team som tagit fram denn nye stjärntravare.
Förändringen av Jubileumspokalen har dock inte skett utan offer. Tidigare hade Solvalla förutom Elitloppet/Sweden Cup tre stora internationella lopp för den äldre eliten: Jubileumspokalen (1.000.000 kr i 1:a pris, Silverhästen (500.000) och Frances Bulwarks lopp (400.000). Dessa har nu byts ut mot två vanliga Gulddivisionsfinaler med 300.000 kr i förstapris, och Silverhästen har flyttats till mellandagarna till en redan existerande guldfinal. Dessutom har banans största lopp för äldre ston, Queen L.s lopp, prissänkts från 400.000 till 150.000 kr och gjorts om till ett sprinterlopp. Tittar vi på ytterligare lopp, så tycks det lite orättvist, att femåringarna plötsligt får ett helt nytt miljonlopp, medan pärlan Solvalla Grand Prix för de fyraåriga för en allt mer tynande tillvaro och sedan mer än tio år ligger kvar på 500.000 kr i förstapris.
Jag hoppas, att Solvalla får STC.s och ATG:s stöd till att stärka den nya stordagen i Augusti samtidigt med att de andra storloppen åter uppgraderas. Solvalla är Sveriges i särklass ledande travbana, vilket bevisas gång på gång, och det är rena dårskapen att inte ta till vara på detta även från centralt håll.

Vi lämnar Solvalla för ett ögonblick och beger oss till Melbourne i Australien, där den nye storbanan Tabcorp Park i förorten Melton hade sitt första stora meeting med Breeders Crown-tävlingar under tio dagar. I söndags var det final med tio BC-finaler på programmet. De tre första var för travare, och tvååringarnas lopp vanns av New Zealandsfödde och tränade Tuhimata Glass (Tony Herlihy) på 1.17.9a/2240 meter. Den svarte valacken är efter amerikanske Malabar Maple.
I de två andra finalerna gjorde vår vän Chris Lang och hans son Chris jr., som körde, rent bord. Först vann de treåringarnas lopp med valacken Let Me Thru (Muscles Yankee) i 1.15.7a/2240 meter och sedan de fyraårigas Breeders Crown med framtidshoppet Skyvalley (Muscles Yankee) på 1.14.1a/2240 meter. I travarnas lopp går alla kön tillsammans i ett lopp på grund av den begränsade tillgången av travare i Australien, medan pacerna har särskilda divisioner för hingsta/valackr och ston.
Det var ca 685.000 SEK i förstapris till de tvååringa travarna, medan Let Me Thru fick ca 390.000 SEK och Skyvalley ca 210.000 SEK.

Tillbaka till Sverige och Visby på söndagen, där Roger Malmqvist stod för bragden att vinna alla fem V5-loppen. Visserligen är Visby en liten bana, men det var årets finaldag, konkurrencen hårdnat och det måste sägas att vara oerhört skickligt av Roger att fixa detta.
Jag har genom åren omgåtts en hel del med Malmqvist, som är en mycket trevlig kille, och det finns en mycket skicklig hästkarl gömd i honom. Annars tar man på väldigt få hästar inte fram stjärnor som Pine Dust, Igor Brick, Triton Sund och de fina treåringar som i dagsläget finns i hans stall i Sigtuna. Roger är fortfarande relativt ung - framför allt till sättet - och blir han av med rastlösheten, så kan kan nog få till det på allvar. Behöver jag påpeka, att Roger Malmqvist tillhör Solvalla skickliga proffstränargarde?

Tisdag kväll på Jägersro och ytterligare en maktdemonstration av ovannämde proffstränargarde. Det skulle fördelas 24 platser i Svenskt Trav Derby och i Derbystoet, och Solvalla-folket tog de 14. Ingan annan bana fick mer än två platser sammanlagt!
I Derbyt har Solvalla sex representanter, Halmstad två och Jägerso, Åby, Bergsåker och Norge var en. Roligt, att den duktiga Åby-tjejen Mimmi Elfstrand kvalade in sin Lovely Lidob. Här har Åby kanske ett väl behövligt affischnamn att marknadsföra sig med. I Derbystoet har Valla-tränarna hela åtta hästar med. Jägersro, Bergsåker, Mantorp och Färjestad var en. Både Bergsåkershästar tränas av Robert Bergh, som återigen bevisar hur duktig han är på att matcha sina hästar mot storlopp.
Visserligen är det stortränarna, som representerar Solvalla i Derbysammanhang, men det är ju också några stycken till antalet: Timo Nurmos har 5 (2+3) hästar med, Stig H Johansson 3 (1+2), Stefan Hultman 2 (2+0), Roger Walmann 2 (0+2), medan Per Lennartsson kvalade en häst in till Derbyt och Tommy Hanné en till Derbystoet.
Vi får inte heller glömma Stockholms-uppfödarna. Ekerö-stuterierna Menhammar och Boko som tillsammans fick sex hästar med till Derbyfinal. Man kan nog lugnt påstå, att Sveriges Kentucky har flyttat sina pål(l)ar från Västgötland till Stockholmstrakten!

Till slut veckans underbaraste fråga: Svenskarna verkar oerhört uppe i varv över Fuglesang (är inte han norsk, forresten?) och hans nye rymdfärd. Att hundratals amerikaner och ryssar plus en massa andra nationaliteter varit i rymden innan Fuglesang, verkar inte ha relevans, för Fuglesang är svensk. Det fick vi om inte annars klarhet över när en svensk TV-journalist i går begav sig in på en lokal pub i Cape Canavaral och sade till en häpen bartender: "Vi häv ö svidis astronaut, häv jy sin anni svidis pibel hir?" Amerikanare är ju alltid artiga, och bartendern svarade diplomatiskt: "Not yet...... but I hope to!"

Torsdag förmiddag..... (20 Augusti 10.51)

Dagg på bilrutan i morse, hösten är här. Ja, det var alltså den sommaren, men inte gör det något med lite höst heller. Det är i alla fall en underbar dag ute!

Jubileumspokalen på Valla i går. Bara drygt 4.000 på plats, men det var riktiga fans, för de flesta syntes samlas på platsarna, när det var dags för storloppet strax efter halv tio. Loppets nya skepnad fick en rivstart med ett fantastiskt spännende upplopp. Jag hade inte sett Iceland som vinnare från sitt svåra läge, men tji fick jag. Vilken uppvisning! Grattis Tarzan!

Snart är det dags för Åby Stora Pris. Ett rykte säger, att loppet från och med 2010 inte får gå med två heat på V75. Det måste ändå vara ett skämt. Spelarna känner ju till förutsättningarna och kan agera ut därifrån. Och så länge okända norska kallblodshästar har fritt tillträde till start på vår främsta spelform, då kan väl också ett av årets roligaste lopp få ligga kvar!

Apropå Norge. Jag stödjar verkligen ATG:s internationella satsningar och förstår fullständigt långsiktigheten i dessa. Men jag förstår också spelarnas upprördhet över svenska jackpot-miljoner på norsk galopp kommande söndagen. Det är väl ända att ta i med internationaliteten?

Mantorp kör V75 på lördag. Där har väl ATG den sommardagen, som man behöver för Solänget/Lindesberg/Dannero? För en publikfattig bana som Mantorp känns väl inte riktig rätt i Augusti. Dessutom har Mantorp ju fått en bonus, eftersom man sedan förra året arrangerar V75-finaler i Mars.

Michael Lønborg representerar Sverige i Lärlings-EM. Även om jag är dansk, gillar Michael skarpt både som kusk och som människa, så är det väl ändå helt fel, att han får representera Sverige. Eller har han bytt medborgerskap? Michael är i övigt fjärde generationens travkusk. Hans farfarsfar Anthon Nielsen vär läkare med körde många, många amatörlopp på hemmabanan i Århus, där hans son Vagn Lønborg Nielsen sedan blev 25-faldig tränarchampion, innan hans son Henrik Lønborg - Michaels far - tog över stallet. Då hade det blivit svårare att bli champ. Birger Jørgensen hade börjat sin segergång.......

Travrondens bloggare Thomas Hedlund skrev i går, att den 5 April för evigt är en sorgens dag. På den dagen i 1994 dog nämligen Nirvana-mannen Kurt Cobain. Mig veteligen hade Cobain själv vald att lämna jordelivet efter års blytungt misbruk och på så sätt dog lycklig. Den 5 April är också dagen där en av gladrockens klaraste röster Allan Clarck, sångare i The Hollies, föddes. Dessutom är den 5 April min födelsedag.....

Apropå födelsedagar. I dag fyller Danmarks champion Steen Juul 59 år. Helt obegripligt, att detta unikum till yrkesman närmar sig 60 så hastigt. Trots en allvarlig skada förra hösten är Juul tillbaka grymmare än någonsind. Mycket lutar åt, att han nästa söndag står som Derbysegrare för åttonde gången. Med egentränad! Många svenska stipendiatmottagare beger sig till USA eller Frankrike för stipendie-pengarna. Om de verkligen vill lära, hur man tränar häst, behöver de bara åka till Manneruplund utanför Roskilde. Där finns nämligen Juul sedan 25 år tillbaka. Vår gemensamma kompis veterinär Henrik Poulsen sade en gång, att är man som Steen Juul behöver man ingen fancy träningsanläggning, för Steen kan träna häst i en hink! Tillykke med fødselsdagen, Steen!

Vem i hela fridens namn är Irina? (18 Augusti 17.43)

Som ni vet jobbar jag en hel del med italienska storlopp. Jag managerar och anmäler svenska och (ur italiensk synvinkel) andra utländska hästar dit. När anmälningslistorna dyker upp finns det varje gång ett antal hästar som jag aldrig hört om eller aldrig lagt märke till med. Så även inför gångne helgens storlopp i Montecatini. När den färdiga startlistan kom med 16 deltagare fördelade på två heat, fanns det för mig sex nya namn med. Ett av dessa var Irina, en 5-årig dotter till Ganymede i träning hos tysken Holger Ehlert, hvis försteman genom många år Maik Esper stod som tränare för dagen. För mig var det därför mycket överraskande att Irina kunde stå som slutsegrare i finalen, där hon snuvade Opal Viking på segern, men det hade ju heller aldrig gått utan snikspåret, open stretch, som åter igen väckte min vrede. Nu skall Irina dock ha eloge för att hon tog sig till final över huvud tagit, för hon fick starta från ytterspåret 6 i försöket, ett mycket hatat spår på Italiens 800 meters-banor.

I söndags kördes det V65-tävlingar på Tingsryds milebana. Jag var med, när banan invigdes för några år sedan, och det slog mig då direkt, att man gjort en jättetabbe genom att lägga mållinjen mitt på den långa rakan. Varför utnyttjar man inte längden till att få ett långt och krävande upplopp, som det sig hörs på milebanor?

I kväll körs den prestigefyllde kuskmatchen Superfrustino ("superspöet") på 800 meters-banan i italienske Cesena. Jörgen Sjunnesson har ett gott namn därnere och fick åter en inbjudan att representera Sverige. Danske världsmästaren Birger Jørgensen fick även han en inbjudan, men han tackade nej. - Vi kör Derby här om tolv dagar, och det är inte seriöst att ta ut två dagar ur programmet så nära inpå, säger Birger, som (vad många säkert inte vet) även tränar åtta hästar och har gjort det länge. Han är altså inte renodlat catchdriver som många tror. Jørgensen har faktiskt vunnit Derby med egentränad häst. I 1988 med Lancelot Broholm.
Birgers plats i Cesena togs av fransmannen Franck Nivard, årets Prix d'Amerique-segrare.

I går landade Sundons Gift i Melbourne, och nu är han "nästan" hemma. Ytterligare två veckors karantän väntar, innan han är fri.

I morgon körs Queen L.s lopp på Solvalla. Distansen har sänkts från 2140 till 1640 meter. Är det för att hedra det legendariska stoets fantastiske sprinteregenskaper, Stenby?

Till slut en saftig skandal: Söndag den 27 September körs Europachampionatet för 3-åringar på Vincennes i Paris. Det är 75.000 Euro - ca 800.000 SEK - till segraren, som knappast blir svensk. Championatet körs nämligen fyra dagar efter de svenska Kriterie- och Oaks-uttagningar på Solvalla! Hur är detta möjligt? Vad går egentligen för sig på den ändlösa raden av möten, som hålls inom UET till avsevärda kostnader? En sak är säker: De svenska delegaterna måste sova sött, när beslut om storloppsplaceringer tas. Det är inte första gången detta har händ. Är det mon någon som skäms?

Veckan som gick (14 Augusti 10.57)

Just nu är det exakt en vecka sedan min hustru Eva och jag satte oss på planet till New York. Det var faktisk första gången Eva var i USA, men hun är ju också ung, 21 enligt egen utsago. Eva hade fyra stora mål med sin första USA-resa, förutom Hambletonian-tävlingarna på The Meadowlands förstås: 1. Att omgås med sin kompis Ashley Viater, sambo med kusken Tim Tetrick, 2. Átt få pussa favorithingsten Muscles Yankee på mulen, 3. Att besöka CSI-butiken på Manhattan, 4. Att få äta en riktig corn-dog precis som de tuffa detectives i TV-serierna.
Den första punkten var lätt. Tjejerna var i full gång redan under fredagskvällen, då Timmy vann några lopp, där fotografering i vinnarcirklen krävdes, men jag höll på att bräcka min hustru på den punkten, då mina kompisar Adam Victor & Son tog hem hela tre lopp under kvällen och drog mig med till massfotograferingerna i vinnarcirklen.
Den nästa punkten löste vi på måndagen, innan vi drog iväg till kvällsplanet från Newark. Vi gjorde då de flesta träningsanläggningar, Takters Millenium Farm, White Birch Farm, Gateway Farms, Showplace Farms och makalösa avelsgården Perretti Farms, där vi såg Muscles Yankee. Vilken fantastisk individ! Eva fick sina pussar och sina fotos, och min kompis och arbetskamrat sedan snart 30 år, Ole Bach, framförde en mycket intressant teori om varför Muscles Yankee-avkommor har det så svårt i Skandinavien: - Titta på honom, sa Ole. - Han är precis som sitt namn, ett jättepaket muskler och han har en kroppstyp, som det är lätt att bygga muskler på. Muskler väger mycket, och med de träningsformer man har i norra Europa med mycket mängdträning, så blir hästar med denna genetiske läggning helt enkelt för tunga. I USA tränar man mot early speed, och då måste hästarna vara musklade och då passar Muscles Yankee-typen bättre, är Oles teori, och jag håller med. Titta på humansportens extremsprinters som Bolt och Powell. Jättestora 100 kilos explosiva muskelpaket, medan distansloppen bemästras av små 50 kilos skinnbitar.
På White Birch farms hälsade vi på nyblivne Hambo-vinnaren Muscle Hill och hans Peter Haughton-vinnande stallkamrat Holiday Road hos tränaren Gregory Peck, som ligger bakom den historiska dubbeln. En fantastisk prestation, men helt enorm är körsvennen Brian Sears' resultat. Under Hambodagen vann han tre av världens fyra största travlopp, ett stort pacerlopp och ytterligare två lopp och körde in 1.555.676 US-dollars, det med råge största belopp någon körsven har körd in på en dag. Ca 11.5 miljoner svenska kronor, ett oslagbart rekord!
Punkt tre på Evas önskelista höll ppå att gå åt fanders. Vi använde hela söndagen på Manhattan, men vi kunde inte hitta CSI-butiken, även om den låg mycket lätt tillgänglig på hörnet av Broadway och 53:e gatan. Väl där handlades det prylar för kung och fosterland. Mitt emot butiken på andra sidan gatan låg den berömde "The Oyster Bar", där vi passade på att intaga en sen lunch. En ren bonus att hitta denna underbara lokalen och att där få inmundiga några traditionella Oysters Rockefeller och en helt fantastisk öl, Brooklyn Lager, som varmt kan rekommenderas.
Sista punkten på listan, corn-dogs'n, visade sig vara ett större problem än väntat. Vi som trodde att var ända lilla korvstånd på Manhattan (det finns tusentals!) skulle ha corn-dogs. Inte en ända serverade denna (förväntade) godbit. Eva hade givit upp, när vi på måndagseftermiddagen som det allra sista stallbesöket åkte förbi Ron Burke's stall längst nere på Gateway Farms för att hälsa på Buck I St.Pat och hennes skötare Sara. Sara hade via facebook förstått, att Eva vilja äta corn-dogs, och av rent slump hade hon kvällen innan ätit på ett ställe i Englishtown, The Cheesecake Factory, som hade corn-dogs på menyn. Med risk för att missa flyget åkte vi dit. Jag hade förväntat mig, att dessa kulinariska karateristiska skulle vara äckliga, men de visade sig faktiskt att vara rätt så mumsiga. Mission completed!

I loppet efter Hambletonian vann Ron Pierce sin 7.000 karriärseger. Vilket annat år som helst, förre året inräknat - är jag övertygat om - hade Ronnie tagit jubileumssegern i själva Hambletonian med Explosive Matter, som är en undantagshäst med stort U, men det fanns ju en utomjording vid namn Muscle Hill, som vann det loppet, så det fick bli New Zealändske pacern Montecito, som säkrade milstolpen. Jag påpekade över för Bob "Hollywood" Heyden, Meadowlands' Per Skoglund, att den 7.000 var i antågande, men han förklarade mig höfligt, att bland "the big guys" var sådant inte viktigt, och att jag fick vänta till den 10.000:e segern! I och för sig logiskt. Pierce är nummer 23 i marathontabellen, i Sverige hade han varit etta. Närmast före Pierce är "the red man" Carmine Abbatiello med 7.170 segrar. När jag i 1979 valde mina första tävlingsfärger tog jag efter Abbatiellos. Samma gjorde Solvallas Glen Norman, som körde många år i legendarens röd-gula dress. I motsättning till Glen kör jag fortfarande i mina dressar, när det vankas jippolopp av något slag.
Ron Pierce lägger på sin fritid ner oerhört mycket jobb på att coacha sina två söner Jesse och Keith i motorcross. På fredagen hade han den stora glädjen, att älsta pojken Jesse blev All American Champion för sin åldersgrupp vid en tävling i Indiana. En prestation som kan vara värd miljoner i framtida arvoden och sponsorpengar.

Väl hemkommen till Svedala var vi på Solvalla i onsdags. Det var lärlingarnas dag, en mycket trevlig tillställning. Största glädjeämnet var intervjun med Rose Marie Lindberg i vinnarcirklen. Efter ett långt yrkesliv i Solvallastallarna hos Janne Jönsson och nu hos Stig H, kändes Rose Marie's arbetsglädje och tillgivenhet för hästarna och sporten både stark och rörande. En mycket emotionell påminnelse om varför vi håller på med detta.

Jag fick också ved på en av mina käpphäst-brasor: I ett av de tidiga loppen blev det omstart. Orsaken var "dålig voltning av ett fletal ekipage". När sådant händer, delas det inte ut böter. För mig fullständigt obegripligt. Om så samtliga tolv ekipage är fel ute, så skall alla tolv bötfällas. Är nämden för lata till att skriva ut mera än en böteslapp? Eller för okunniga till att lista ut, vilka som osakade omstarten? Hittar man en enstaka syndare, då går det bra att bötfälla. Det tragiska är, att i det svenska voltstartssystemet kan en tjuvstart ofta vara orsakad av en illa ledd volt, så vi kan inte ens vara säkra på att rätt person bestraffas. Detta måste ses över!
Innan detta eländet hade jag dock fått glädja mig över, att Per Engblom kunde vinna sin tredje tvåårsseger för året i kvällens första lopp. Med unge Engblom har Solvalla fått en hel ny dimension på tvååringstävlandet, som borde ge positiva virkningar. Per visar att det går att förbereda ett stort antal unga hästar mot tidig start utan att jaga igång hästarna. Fortsättningen skall bli mycket intressant att följa.

Med tanke på imponerande prestationer, så måste jag - trots mitt svala intresse för galoppsporten - ta hatten av för Fredrik Johansson, som börjar likna Lester Piggot mer och mer som norra Europas totala storloppsdominant. Grattis till ännu en Derby-seger, Fredde!

På onsdag är det dags för nya Jubileumspokalen på Solvalla. Anmälningarna ägde rum i går morse. Jag tycker, att bytet blev lyckligt, även om jag själv hade nöjd mig med tio startande med hänsyn till att man skall försöka locka långväga gäster. Ironisk nog fick de två mest långväga gästarna, de båda fransk-tränade, de två "extraspåren" 11 och 12. Jag har haft "nöjet" av att nästan varje gång få meddela startspår till kretsen kring Igor Font och tränaren Fabrice Souloy, som i sina fem senaste Norden startar har haft spåren 9, 7, 5, 7 och 11. Lägg till att Souloy fick spår 8 med Oiseau de Feux i Elitloppet och 7 med Premiere Steed i Mikkeli Ajo, då förstår jag faktiskt, att det finns en viss frustration, men lottning är lottning, och statistiskt sett skall det jämna ut sig över en längre period.

I går kväll startade australiensiska hästen A Touch of Flair för första gången eter Elitloppet 2007, då han blev sjuk, i ett riktigt lopp. Det skedde på The Meadowlands och Ron Pierce förde den Adam Victor-ägde och Noel Daley-tränade valacken till seger på 1.10.5a/1609 meter.

Från Meadowlands till Meadowlands. Det var veckan som gick. Trevlig helg!

Långfristig planering och makalösa prestationer (8 Augusti 15.43)

- Kom, så skall jag visa dig våran Elitloppshäst till 2011, sade Adam Victor Jr. till mig i går kväll på The Meadowlands. I utselningspaddocken presenterade den unge mannen mig för Big Bikkies, en 3-årig valack efter Windsong's Legacy och Sheza Bikkie, en Mr.Vic-halvsyster till Adam Victor's och tränaren Noel Daley's tidigare storstjärna Mr.Muscleman. En stor, snygg häst, som visade sig ha ett fantastist vägvinnande trav. Han startade i en av två divisioner av The Townsend Ackerman Trot, en sorts consolation til Hambletonian. Big Bikkies hade stora problem med att hålla sig i trav första biten, men körande Ronnie Pierce klarade mästarligt och sände sedan i väg till teten, där valacken stannade till en överlägsen seger på fantastiska 1.09.7a/1609 meter. Då förstod jag, att den långsiktiga planeringen mot Elitloppet är seriös. - Jag har själv uppfödd hästen, berättade Noel Daley. En "Bikkie" är en kaka på Australiensiska (Noel Daley är född i Brisbane), och Big Bikkies är slang för stora stålar, och det ser ut till, att det ligger många sådana och väntar på valacken i framtiden. Hoppas att gänget lyckas med att nå sitt stora mål, för Solvalla-publiken förtjäner att få se denna härliga individen. Segern var Ron Pierce's 6.999 i karrieren.

Apropå makalös uppvisning. Vi satt just ett gäng runt datorn och tittade paa ATG Live här paa hotellet bredvid The Meadowlands (Lutfi Kolgjini, hans bror Lulzim, Uffe "Moab" Eriksson, Per Sundqvist och jag) och dömde ut Torbjoern Jansson, när han sände med Beanie M.M. i Gulddivisionsfinalen. Förstod han inte, att Johan Untersteiner inte skulle släppa dödens med Colombian Necktie? Oansett vad, så förstod Jansson, vad han hade i linorna och bjöd på en uppvisning utan desslike, och vi fick äta upp våra kommentarer. Ludde var också snabb att prisa Jansson för det mod han visar i loppen och verligen tävlar med sina hästar. Kul att det blev en så fantastiskt utdelning på en initiativrig styrning!

Vilken fantastisk travkväll (29 Juli 13.07)

Det har blivit mycket resande för min del under den senaste tiden, och fler resor - bland annat till Hambletonian meetinget - väntar. Rent professionellt BORDE jag också ha varit på Jägersro i går, och jag BORDE också vara på plats i Berlin på söndag till Derbyt. Men jag måste sålla, och därför ströks Jägersro ur reseplanerna. Jag har inte heller så mycket med loppet att göra direkt, lite logistiksaker bara, och sedan så lockades det ju med direktsändning på TV4 Sport. Min hustru och jag fick en underbar kväll framför TV:n även om ungarna ständigt pockade på uppmärksamhet. Sporten på Jägers var i absolut särklass, även om loppen - enligt min uppfattning i alla fall - var mindre internationella än på många år. Endast en "ren" utlänning - Russel November - av åtta startande i huvudloppet Åbergs. Italiensk/tysk/franske Igor Font kördes ju av Björn Goop. Väldigt få "rigtiga" utländningar i ramprogrammen. Inga fransmän. Utan Langeweg hade det varit obefintligt med utländska topphästar. Danska och tyska hästar, som startar oftare i Sverige än i sitt hemland kan ju inte riktigt räknas som utländningar. Däremot var antalet utländsk FÖDDA hästar enormt. De flesta i svensk träning, men ändå lite skrämmande för den svenska aveln. Som tur är har vi Torvald Palema, som jag - som många andra - vill påstå är världens bästa häst just nu.
Jag hoppas, att Svanstedt och Folgårds provar på Breeders Crown på The Meadowlands den 22 Augusti. Vi måste ju få synat de nordamerikanska hästarna som i samband med Maple Leaf var både många till antalet, överraskande och nästan skrämmande bra. Men med Torvald Palema kommer de att få möta övermakten!
Bortsett från de uteblivna framgångarna, så var den korta vistelsen i Toronto mycket trevlig och givande. Vi kom bland annat överens om att utveckla konceptet för Maple Leaf Trot och även stoloppet Armbro Flight Trot. Folket på Woodbine Entertainment, som äger Mohawkbanan, är mycket framsynta och har överlag stora ambitioner med sina förehavanden.
Jag omgicks med de ända ditresta svenskar, Stefan Hultman och hans sambo Carina Byström och Örjan Kihlström. På söndagen efter storloppet hade vi en hel dag fri innan en sen departure från Torontos Internationella flygplats. Eftersom det regnade våldsamt tilbringade vi det mesta av dagen på The Turf Lounge i downtown Toronto. Turf Lounge, som ägs av Woodbine Entertainment, är vad vi på svenska kallar ett spelombud, men där upphör också all jämnförelse. Detta är som ett klassiskt engelsk herrerum med djupa skinnfåtöljer, påkostad inredning och ett kök och en vinlista, som vanligtvis bara hittas på lyxkrogar. Det fanns ett mycket stort antal bildskärmar, där alla trav- och galopptävlingar kunde följas och därmed också spelas på. Stämningen var lungn och avslappnat, och jag tänkte på, hur fantastiskt det skulle vara att ha sådana ställen i Sverige.

Ett lågvattenmärke (23 Juli 09.27)

Svensk travsport är oerhört priviligerad. Som ända land i världen kan man som travsportsintresserad titta på trav dagligen i landets största TV-kanal. Inget annat land kommer ens i närheten. Där kan man som mest förvänta, att landets största lopp visas live under någon halvtimme en gång om året. That's it! Danmark, Norge, Italien, USA, ja till och med Frankrike har det så.
I Sverige rör det sig om många timmer under varje vecka, live och eftersänd, som kan ses i TV4. Det säger sig själv att så många timmars sändning i en stor kanal kräver ett underhållningsmässigt innehåll, som åberopar sig mera än bara de mest intresserades uppmärksamhet. Därför delar jag inte alls den uppfattningen, att TV-sändningarna bara skall innehålla okortade lopp och analytisk facksnack. TV4 kräver med all rätt mera av innehållet. Mycket har varit försökt från travets sida för att skapa ett större almänt intresse, och jag kunde faktiskt acceptera badmössekomiken på 90-talet, även om det var mina egna (jag var ju sportchef på Solvalla då) sportsliga godbitar, som behandlades på ett något udda sätt i televisionen. Med Sven Melander är en stor artist och han kunde faktiskt bära showen.
För några år seda drog man in en trubadur, en fullständigt talangbefriat människa, i V64-sändningen, och där nåddes ett lågvattenmärke, som dock inte blev så allvarligt eftersom de övriga deltagare fortfarande var topfolk som Edlund, Nilsson, Jessica, Åsa, Linda med flera.
I går kväll lämnade min hustru och jag Solvalla efter lopp 4 och tänkte se resten av V64-loppen i TV4-sändningen kl 22.40. Det blev en ytterst traumatisk upplevelse. Jag tyckte att Benny Haag var lysande som Xerxes en gång i tiden, och jag tror säkert, att hans monologuppträdande har stort konstnärligt värde, men i travtelevisionen är han en katastrof. Jag har gett upp tanken om, att han skall kunna anpassa sig. Han hade en bra grej på gång i går kväll - en lysande härmning av Leif GW Persson - men till och med detta måste han förstöra.
Programledaren har tydligen gjort sig förtjänt av denna roll genom deltagande i Let's Dance, men en mer talangbefriad icke-kändis har jag aldrig skådat. Oförberedd, opåläst, okunnig, harklande och hmmmande..... Vill travet inte ha egenutvecklade supertalanger som Jocke Johansson i egna sändningarna?
Jag är ledsen på Louis Medelbergs vägnar. Jag tror inte at hon räcker, och jag tror inte att hon kommer att räcka heller. Hon har helt enkelt inte det där "it", som till exempel Åsa Elmroth visade redan dag ett.
Den, som bär sändningen, är naturligtvis Erik Adielsson, som förtjänar att vara del av ett bätttre team än ett gäng clowner, som inte leverar på någon tidspunkt.
Redaktionellt är programmet också en katastrof. Det visas faktiskt sekvenser från V64-loppen mellan alla pajaserier, men även den begränsade tiden utnyttas dåligt. Ett exempel från i går: Caddie Eagle vann en avdelning, som jag inte hann se på plats. Då jag hade tjuvtittat i resultaten innan sändningen, visste jag om, att hästen vunnit. Från start styrde Torbjörn Jansson ner i tredje par invändigt, och jag undrade hur han skulle kunna vinna därifrån. Det fick vi aldrig svar på, för efter ett redaktionellt klipp återstod 250 meter av loppet, och då var Caddie Eagle på gång i fjärde spår. Hur den hamnat där, omtalades inte, men det konstaterades mycket skarpsynt, att Caddie Eagle var bäst till slut.
Till min fasa framgick det vid sändningens slut, att min gode och mycket intelligente vän Per Akre stod som redaktör för eländet. Det måste ända vara ett misstag!

Att skapa ett världsrekord (20 Juli 10.33)

Jag får ofta höra, att jag har världens bästa jobb, och när det går bra, så håller jag definitivt med. Men jag sysslar faktisk med problemlösning, och ibland blir problemen så stora eller så svårlösta, att jag önskar jag hade ett annat yrke. De flesta uppdrag innehåller allt från jublande triumf till desperation. Som det uppdraget jag hade i den gångne helgen: Mikkeli Ajo.
För en 4-5 år sedan kom jag av en slump i kontakt med Mikkeli-folket. Jag tror att jag hade ombetts anmäla en häst till ovannämnde storlopp. Banans VD Tuula Pihkola hade ambitioner med sitt lopp. och vi kom till att prata utvecklingsmöjligheter. Naturligtvis kom i in på flygtransport av hästar från Frankrike och Sverige, och redan året efter, när Gidde Palema var sugen på att slå Varennes världsrekord satt i samma lopp några år tidigare, blev det till flygtransport. Det blev en av de mera udda flygoddyseer, jag har organiserad. Budgeten var självsagt tight, och när jag hittade ett plan, som hörde hemma på en flygplats i det södra England, kom jag på att skicka den enda fransosen som skulle åka, Kart de Baudrairie, genom tunneln till England för att boarda där. Därmed sparade vi en tomflygning. I Jönköping plockades Gidde Palema upp, men det var inte utan dramatik, då någon nitisk säkerhetsnisse lade ner veto mot mellanlandningen bara något dygn innan. Han hade nämligen observerat, att planet var registrerat i Bulgarien, och han hade tydligen ett issue med det forne Östeuropa. En kollega fick dock talat honom till rätta, och Gidde kunde komma iväg.
Något världsrekord blev det dock inte då, och först i går kunde Mikkelis hårdsatsning skörda frukt genom ett världsrekord för ston. Men inte heller årets upplaga var utan dramatik.
Egentligen hade man bestämt sig för, att det i likhet med de två senaste åren inte skulle flygas hästar till Mikkeli. Men i samband med Forus Open pratade jag samtidigt med Pierre Levesque och Fabrice Souloy om startmöjligheter för deras internationella topphästar, främst Offshore Dream (Levesque) och Igor Font (Souloy). Vi kom fram till, att de ville garantera att starta i Mikkelin Ajo, om det blev flygtransport. Jag framlade detta för Tuula Pihkola, och hon lyckades ordna med finansiering av flyg. Tyvärr beslöt sig Levesque sitt strax efter för att sluta tävla med Offshore Dream och Souloy var tveksam till Igor Font. När Souloys Premiere Steed hade vunnit på Enghien på 1.10.0a föreslog jag honom, att han skulle testa för världsrekordet för ston i Mikkeli, och han blev eld och lågor. Levesque föreslog sin andra häst Oceano Nox i stället, och Mattieu Abrivard lovade att starta Nimrod Borealis, så erbjudandet om flygtransport stod kvar.
Det var definitiv startanmälan i måndags morse, men söndag kväll meddelade Abrivard mig, att han hellre vilja starta Nimrod Borealis på Enghien samma dag, och även Levesque backade ur. Nu befann jag mig alltså i en sådan situation, som gör mitt jobb mindre glamouröst. Bara en häst på flyget från Frankrike! Tillsammans med min vän Gerard Forni, som gjorde en fantastisk insats, lyckades vi spåra upp två nya hästar: Marathon Man och Paradis Cordiere, och måndag förmiddag hade vi tre hästar igen.
Nu kom nästa krispunkt: Spårlottningen. Premiere Steed fick spår sju, och det var inte roligt att förmedla detta till Souloy, som alltid blir jättebesviken över dålig startspår. Ni kan tänka er dramatiken efter Elitloppsspårlottningen med numren sju och åtta! Även den här gången var besvikelsen stor, och med tanke på, att det kördes stortrav samma dag på Enghien och att Jean Michel Bazire (som efter viss övertalan hade bevekats till att föredra Mikkeli) skulle tvingas avstå en rad bra uppsittningar där, blev det knivigt. Skulle Souloy stryka av ren besvikelse och lämna oss med en enorm flygplanskostnad för andra- och trediehästen? Men Souloy valde att starta, och inte kom varken han eller Bazire att ångra detta. Den storslagna planen höll med råge, och Premiere Steed satte nytt världsrekord för ston med makalösa 1.09.6a, tre tiondedelar bättre än Buck I St.Pats tidigare rekord. Därmed innehar Mikkeli båda världsrekorden för 1000 meters bana, och ledningen där blev överlyckliga. De inflygna franska hästarna blev etta, tvåa och trea! Vilken reklam för framtida lopp på banan, och vilket kul avslut på ett inte helt okompliserat uppdrag!

Jag hade fel! (9 Juli 09.29)

I gårsdagens blogg oroade jag mig över de konsekvenser Solvallas eftermiddagstrav skulle få på kvällens V64-tävlingar på annan ort (Åmål). Eftersom att V64-omsättningen kom upp i 16,2 miljoner hade det nog ingen negativ effekt, och det var skönt att min oro inte besannades.
Det blev till och med till två Solvalla-segrar på V64:an. Björn Goop vann med Stig H Johansson-tränade Delicious Sister, och Jim Frick vann en oerhört imponerande seger med egentränade Ecco Flax, som gick utvändigt hela vägen på Åmåls 800 meters-bana. Snyggt av 57-årige Fricken, som inte visar några ålderskrämpor alls.
Hemma på Solvalla vann Stig H Johansson med Erik Adielssons hjälp ytterligare tre segrar. Tyskfödde Grandseigneur, svenske Lingesbo Chippen (fult namn på en härlig häst, som jag vet att man gillar skarpt i stallet) och italienske Mosé d'Asoló, som äntligen visade mer av sin stora potential. Viking Kronos-sonen ägs och är uppfödd av en 80-årig gentleman, Dr.Bigolin, som håller till i trakterna kring den pitoreska lilla bergsbyn Asolo norr om Treviso i norröstra Italien. Dr.Bigolin har tjänat en förmögenhet på en riktig nicheprodukt, konstmaterialsinlägg för cykelsadlar, en sorts foam, och det synes att han har plöjd ner stora pengar på sitt stuteri, där ett 20-tal välstammade fölston finns.
Själv bor dr.Bigolin i en villa på en bergstopp några kilometer från Asolo. Det vakra huset har bland annat använts av självaste Thomas Edward Lawrence (1888-1935) - Lawrence of Arabia - när han efter första världskriget skrev på en bok. När boken var klar råkade Lawrence glömma manuset på ett tåg i Reading i England. Det återfanns aldrig, och han fick börja om från början!
Hur kom jag in på Lawrence of Arabia? Åh just det, jag hade ju fel om konsekvenserna för V64-spelet......

Reflektioner på morgonkvisten (8 Juli 10.12)

Det blev inte långt ifrån succé till fiasko för Lutfi Kolgjini i förra helgens Sprintermästarmeeting. Som jag skrev i den förra bloggen säller jag mig till dem som tar hatten av för Luddes prestation med Lavec Kronos, och jag väljer att dra lite på smilbandet över tränarens "prestation" i fredagens Stosprinter, där hans fyra deltagare tog de fyra placeringarna utan pengar, och jag tror även att Ludde tar detta med en klackspark väl vetande, att hästarna ifråga och hans och hans personals arbete inte har blivit sämre för det.
I stället fick jag glädja mig med Fredrik Larsson, som satte dit jätteoutsidern La Bella Vita på toppfina 1.11.5a. Ett fint plåster på såret ovanpå besvikelsen med Reven d'Amour i Sprintermästaren. Jag har en klar feeling för, att vi kommer att få se många storloppsvinnare från Erikssunds stallar de kommande åren.
Jag glädjer mig också med resten av svensk travsport efter STC:s utspel om noggrannare bevakning av körsvenners taktiska upplägg i loppen med syfte på att undvika stall- (och även spelrelaterade-) körningar i loppen. Hoppas, att man är lika effektiva med att få in detta i reglementet, som i samma vända bör ses över för alla tänkbara slamkrypare.
Idag är det "Valla" igen. Ett nytt upplägg, där Solvalla kör mot dagens V64-bana Åmål. Så uppfattar jag det, även om Solvalla kör med första start 15.00 och sista start innan Åmål drar igång. Jag är lycklig för att kunna få gå på min hemmabana, men stackars Åmål blir blåst på alla Stockholmsprofiler inklusive Erik Adielsson och hemmasonen Torbjörn Jansson, och jag är säker på, att V64-omsättningen kommer att påverkas negativt.
Just nu är det många egendomliga tilltag, som verserar. Det mest vansinniga är galoppeländet på "söndagsluncherna", som förstör väldigt mycket för upplägg och fokus på en del av våra viktigaste travdagar. Galoppsporten i Norden har ju genom åren - trots alla återupplivningsförsök - visat sig att vara en nitlott, så varför envisas man på att sätta den i framsätet? Och är det andra än jag som har känslan av, att galoppen smyger sig in på mer och mer TV-tid? Nej, snälla ATG, fortsätt med det som ni har visat er vara bäst på i hela världen: att bygga upp intresset kring travsporten och spelet på denna. Jag tror mycket mer på ATG i den imperialistiska rollen som promotor för travsport och travspel i länder, som är på dekis eller under utveckling (Danmark, Tyskland, Holland, Österrike, Spanien, Sydafrika.....) än på ATG som galoppsportens frälsare i länder, där mindre än 5% bryr sig om den. ATG och travsporten har som jag ser det mer än tillräckligt klarat av sina åtagande gentemot staten vad angår galoppsporten, åtaganden som beskrevs i det allra första avtalet som ingicks, när ATG skapades 1973.
Senaste egendomliga tilltaget kommer från Halmstad, där VD Bruno Petterson tydligen ska ha kläckt en idé om att hans Sprintermästarmeeting i framtiden borde samköra med ett storloppsmeeting för kallblod någonstans i Norrland. Jag var inte själv i Halmstad, men jag hörde att det var varmt där, med så jäkla varmt att den gode Bruno kan ha fått värmeslag var det väl ändå inte? Sprintermästerhelgen är ett fenomen och en stor tillgång för svensk travsport. Den är - i motsättning till exempel Stochampionatshelgen - utvecklingsbar med en enorm potential (inte minst åt internationella hållet) framför sig, så varför försöka stöka till det med en konstruerat samkörning med kallblodssporten? Det måste vara enklare sätt att ta politiska poäng på, Bruno, och jag hoppas att du glömmer den varianten, sträcker på dig för vad du och din personal har uppnåt hitentills och fortsätter med att jobba för ett ytterligare förbättrat Sprintermästarmeeting. Som det är nu håller det världsklass, och det kommer kallblodssporten av naturliga skäl aldrig att göra, så det hör inte hemma i sammanhanget.
På tal om Norrland, så blev Solänget av med sin V75-dag vartannat år. Jag förstår naturligtvis, att det ligger ett politiskt spel bakom, men utåttill ser det ut som att beslutstagarna i svensk travsport har gjort ännu ett självmål genom att uppröra lokala sinnen. Jag har ett kort förslag: Ta bort Solvallas V75-dag veckan innan Elitloppet (kör Gulddivisionsfinalen onsdagen innan, precis som tidigare) och ge den till Solänget/Dannero eller någon annan bana, som har en sommardag att byta med. Ta i stället en av Jägersros vinterdagar och ge den till Solvalla. Det borde till och med Jägersro-folket kunna acceptera.
Jag gillar inte galopp och jag gillar inte kallblod. Måste jag? Gudarna skall veta, att jag har försökt med galoppen. Jag har tränat ett antal galoppörer, och jag ogillar verkligen fullblodsracen. Jag har gått på Klampenborg Galopbane varje lördag under många år, men sporten fastnade aldrig. Jag insåg, att jag gick dit för att vi var ett kompisgäng som gillade atmosfären, pilsneren och defileringsvolten på publikplats. Jag har varit på galoptävlingar på fler av världens ledande galoppbanor, än de flesta svenska galoppfansen har varit: Royal Ascot och Newmarket i England, Gulfstream, Keeneland och några stycken till i USA, Woodbine i Canada, Happy Valley i Hong Kong, Flemington, Caulfield och Sandowne i Melbourne, San Siro i Milano, Riccardon i Christchurch, New Zealand, Leopardstown i Dublin.......... men det fastnar inte.
Jag gillar inte kallblod alls. För mig är det travhästar, som är långsammare, klumpigare och mindre stabila. Ungefär som vi hade det på 50-talet inom varmblodssporten. Men jag tänker inte skrota varken galopp- eller kallblodssporten. Det får de göra själva, om de inte kan klara sig på egna premisser och en rimlig portion hjäp från andra håll. Och jag respekterar absolut de åtaganden, varmblodstravsporten har gentemot dessa skandinaviska minoriteter. Jag vädjar bara till våra ledare, att vi fokuserar på det vi är bäst på: Att driva och vidarutveckla varmblodstravsporten i det bästa travlandet i världen!

Ludde - vilken man! (3 Juli 10.36)

Jag tror att det var under hösten 1986. Jag hade inte ens börjat som sportchef på Lunden i Köpenhamn, men jag skötte under en kort period tävlingssekretariatet, som tidigare hade haft fyra medarbetare, helt ensam. Sjukdom, jobbyten och uppsägningar hade reducerad personalen kraftigt, men snart fick jag hjälp av den tidigare tränaren Per Hansen. Hur som helst fick jag under en period springa på alla bollar som fanns att springa på, och en söndags eftermiddag under sista delen av en tävlingsdag blev jag kallat till pressrummet: "Det står en dåre och skriker här", fick jag höra på telefon, "snälla, kom hit och lugna ner honom!" Personen i fråga var Lutfi Kolgjini, relativt nybliven Jägersro-tränare, som tidigare på eftermiddagen hade vunnit sin första tränarseger i ett stayerlopp med hästen Kojak du Moulin. Det blev ingen billig debutseger, och det var böterna och avstängningen som utdelades, som Ludde var förbannat över: "Jag skall aldrig mera sätta min fot på den här j...a p...banan!" deklarerade Kolgjini inför den samlade danska travpressen som då fortfarande var rätt omfattande. Med i sammahanget skall nämnas, att det naturligtvis inte precis blidgade det albanska temperamentet, att Lundens dåvarande måldomare envisades med att prata engelska med Jägersro-tränaren!
Jag hade innan träffat Ludde någon enstaka gång i stallet hos Veijo Heiskanen, när han var Jägersro-tränare på början av 80-talet, och hade noterat en viss talang under hans tid hos tidigt framlidne Göran Grahn. Jag tog med Ludde utanför pressrummet och så småningom lugnade han ner sig. Vi böt ämne och började prata om helt andra saker, och på den vägen är det. This was the beginning of a beautiful friendship.....
Snart fick jag träffa hans härliga föräldrar på middag hemma i villan i Malmö, och efter att ha hört deras historia förstår man, var Ludde har fått sin kämparglöd och tro på sig själv ifrån. Jag har träffat alla bröder och kusiner och kan fortfarande inte hålla reda på vem som är vilken, men genomtrevliga är de allihopa. Kolgjini-stallet så då något annorlunda ut än det gör i dag. Mild sagt! En 8-10 dåliga hästar, som hade stora problem med att komma med i loppen på hemmabanan Jägersro. Hästar som Anna Panna, Fasten Seat Belts och No More Tears tvingades Ludde starta på "p...banan" i Charlottenlund. Ett sjundepris ansågs då som en stor framgång i det slitna lilla stallet längst nere på Jägersros stallbacka, platsen där ett stort kapitel i svensk travsportshistoria tog sin början.
Med en enorm tro på sitt jobb förbättrade Ludde ständigt sitt material, och efter några magra år fanns det äntligen V75(då V65)-hästar i stallet. Jag drog några gångar med Ludde och hans brorsor till Solvalla i bil för att delta i finalerna. På vägen hälsade vi på hos olika tränarkollegor og uppfödare och tittade på hästar, och vi sov över på Järva Krog eller hos Sussi och Jim Oscarsson i lägenheten i Rissne. En gång startade Ludde två hästar och vann båda V75-finalerna.
När vi i 1990 efter 25 år återupptog montéloppen på Lunden, var Ludde frisk och ställde upp och red med i det första, som iövrigt vanns av en av Danmarks genom tiderna bästa hoppryttare Niels K. Hansen.
Under alla år sedan har jag haft nära kontakt med Lutfi Kolgjini, och som sportchef på Solvalla försökte jag flera gångar att rekryttera honom till banan som tränare, men Ludde har succesivt uppbyggd stt imponerande imperium i Skåne (man häpnar över hur mycket det har växt sedan senast, varje gång man besöker Vomb), och det lär nu bara bli Stockholm i filialform i framtiden.
Talrika är de resorna vi tillsammans har varit på: Italien ett otal gånger, Frankrike, USA, Canada.... I 2004 startade Ludde Revenue i Nat Ray Trot på The Meadowlands. Han hade som alltid en massa folk med sig, och jag lyckades med det helt osannorlika att få Meadowlands till att ta kostnaderna för fyra av sex rum, som Ludde bokade. Normalt betalade banan inte ett öre. Två rum fick Kolgjini-klanen betala själva. Bland annat hovslagaren Didier Vankergbilks. Hela gänget kom till Renaissance Meadowlands Hotel en fredag eftermiddag, då jag var på sightseeing på Manhattan med en kompis. Mobilen ringde: "Vad f-n är du för j..la organisator. Diddi får ju betala sitt rum själv, din j..la pajas! Vart är du, kom hit och fixa till det nu!" En halvtimme och 50 taxidollars senare stod jag i receptionen. Hela gänget satt avslapnat i baren, handslag och kramar utdelades, men ingen Ludde fanns där: "Vart är Ludde", frågade jag."Han har gått och lagt sig", sa Diddi Vankergbilk, som inte verkade vara det minste ledsen för det som hänt. Ett par timmar senare dög Ludde upp i baren: "Tjenare kompis, läget?"
Förra söndagen startade Kolgjini sex betrodda hästar på Forus i Stavanger. Jag tror inte, att han körde in en enda spänn. Då fick jag se en ny sida av vännen Ludde, som jag alltid har vetat om fanns där: "Det här var en riktig skitdag, men sådanna få vi ta, för det kommer fler av dem, men det kommer även bättre", sa Ludde efter tävlingarna.
En sådan bättre dag hade Lutfi Kolgjini i går på Halmstad, där han visade vilken osannolik duktig hästkarl han är. Sedan 25 år tillbaka har världsstjärnor försökt att underskrida 1.11-gränsen på Halmstad. Som det har tjatats om detta, utan att det har hänt. I går blåste Ludde och hans Lavec Kronos förbi det magiska strecket med råge och vann Sprintermästaren på 1.10.7a med mersmak.
Grattis kompis, du beviste igen, att du är stor i alla sammanhang!

Onsdag förmiddag...... (1 Juli 09.58)

För tillfället går det lite segt med skriverierna här på hemsidan. Inte för att jag inte har något att berätta - tvärtom! - men det är mycket jobb som skall göras. Nu är Forus Open i stort sett lagt till handlingarna efter ett par dagar med den vanliga pappersarbetet, som ingen tänker på hör med i sammanhanget.
Nu blir det hårdkörning med de nästa projekten. Vi skall ha tre svenska hästar till Maple Leaf Trot på Mohawk i Toronto med försök den 18 Juli og final 25 Juli. Det blir Amour Ami, Glen Kronos och Triton Sund som kommer att åka. Dessutom går norska stoet Maid for Tag till stoloppet Armbro Flight Trot, som körs dagen innan Maple Leaf. Senare, i Augusti, skall Torvald Palema efter all sannorlikhet starta i Breeders Crown-finalen den 22 Augusti på The Meadowlands. Jag håller även på med en fransk häst till Nat Ray Trot på The Meadowlands den 8 Augusti, där även Glen Kronos och kanske Amour Ami skall starta.
Det är mycket pappersarbete och byråkrati förknippat med att starta häst i Nordamerika. Det organisatoriska med karantänvistelser og krångliga transporter är även det tidskrävande, men det är roligt när det funkar.
Den 19 Juli körs Mikkeli Ajo på den vindsnabba banan i de centrala finska skogarna. Jag jobbar sedan några år med loppet, och i år har vi åter fått finansiering till ett flyg från Frankrike, vilket betyder att vi kan förvänta oss att få se topptravare som Marathon Man, Nimrod Borealis, Premiere Steed och kanske Oceano Nox till start mot försvarande mästarinnan Camilla Highness. Premiere Steed är ju Europas snabbaste sto i år efter 1.10.0a-segern på Enghien i lördags, och tränaren Fabrice Souloy är sugen på att straffa Buck I St.Pats världsrekord för ston på 1000 meters-bana.
Det finns mycket annat aktuellt på On Track Worldwide dessa dagar. Ombyggnaden av travbanan i Hamburg (Bahrenfeld) har hög prioritet då den är mycket sliten, och långsiktiga projekt som nya dubbelbanor (trav og galopp) i Hamburg och Wien rullar på. I båda fallen handlar det om omfattande ombyggnationer av befintliga galoppbanor på mycket attraktiva platser. Min roll i dessa projekt består mest i koordination samt språkmässiga uppdrag som översättning av dokument och tolkning vid sammanträden.
I Italien och Spanien handlar det om strukturella uppdrag inom spelsektorn. Nästa vecka skall jag åter till Mallorca på en endagarstrip (!) för mötesverksamhet. Spanien och Mallorca (de baleariska öarna) är mycket intressanta, och jag hoppas vid ett senare tillfälle att kunna ge mer djuptgående information om vad som händer i landet där.
Semester? Nej, inte hos oss! Inte för att vi saknar det heller. Min hustru Eva har ett antal fölston och en del andra djur, så hon är rätt så bunden av det. Vi har ju tre små barn, som också krävar sitt, men som tur är bor vi helt underbart här ute i Enköpingstrakten, och vi kan ta lite halvdagsturer, när det inte är för varmt. I måndags köpte vi en swimmingpool för 500 spänn (!), men så är den också uppblåbar och av plast, men det är en stor rackare, och hela familjen får plats i plurret. Inte fel med ett svalkande dopp efter några timmar på kontoret, och barnen badar nästan hela tiden.
I dag är det onsdag och........... ingen Valla! Annars är onsdagar helgat Stockholmsbesök med mötsverksamhet únder dagen och trav på kvällen. Vi får väl ta till tacka med plastpoolen i stället. Inte så tokigt det heller!

I dag vinner Sundons Gift! (13 Juni 11.49)

Det är storloppstät så det räcker innevarande helg, det har nog det flesta upptäckt. Tre Europeiska storlopp för högsta klassen i dag (Boden, Kouvolo och Vincennes) och ett (Köpenhamn) i morgon.
Boden är visserligen inte Världens norrligste travbana, Harstad i Norge och et par banor i Finland ligger ännu längre norrpå, men det är ändå väldigt exotiskt att ha en häst från södra Australien till start i sitt största lopp. Sundons Gift är hästen, som har rest så långt, och idag skall han för första gången under sin Sverigevistelse ut på en distans, som passar honom bättre än sprinterloppen. Många har blivit besvikna på honom, och vissa har påpekat det onödiga i att ta en häst från "down under" hit, men jag är orubblig i min övertygelse om värdet av detta. För det första är hästens ägare med att ta en rejäl del av kostnaderna, vilket är ovanligt jämfört med många andra, som förväntar sig att få allt gratis. Dessutom har Sundons Gift redan varit sin vikt värd i guld. Tänk på all exponering hästen och tränaren Chris Lang fick i veckorna upp till Elitloppet. Det är obetalbart, glöm inte det!
I dag blir det en sorts examen för den New Zealändskfödde valacken, som åter har haft otúr i spårlottningen. Det går tydligen bra för svenska hästar att ha spår 7 ovh 8 som ursäkt för en sämre prestation, men inte för stackars Sundons Gift. I dag är det naturligtvis åter svårt med (det hittils bästa) spår 7, men jag menar ändå, att hästen bör har en bra chans för att vinna. Dels är han nu akklimatiserat, hans form är fortsatt bra, och de 500 meter längre, som han får springa i dag, är hans bästa. Han är fältets starkaste häst, och får Chris Lang bara till det att utnyttja styrka, är saken klar.
Jag pratade med Chris i går kväll, och han påpekade, att han, hustrun Sharon och ägaren Neven Botica hade mottagits mycket väl i Boden, som gör ett stort job för att promovera sitt storlopp.
Bra mottagning var det också för hästarna som flögs till Kouvola från Frankrike och Sverige i går. Lite surt har det konstaterats, att när hästar flygs till Elitloppet, då är det minsann ingen glamourös mottagning. Jag vet inte var alla dessa konstiga jämnförelser kommer ifrån. De är alldeles onödiga, eftersom de inte bygger på fakta. I Kouvola flygs hästarna in till ett litet militärflygfält, som lyckligtvis har en otrolig lång start/landningsbana, och som kan ta emot våra transportflygplan. Dessutom landar det bara ett plan på flygplatsen den dagen, och tillgängligheten är okomplicerat. Styrelse, sponsorer, journalister och ägare får tillstånd till att gå ända fram till planet, när hästarna kliver av. Lätt att göra ett jippo av detta alltså.
I Stockholmstrakten finns det bara en flygplats (om man inte räknar in Nyköping och Västerås), som har banor som är tillräckligt långa: Arlanda. Säkerhetsbestämmelserna är rigorösa där, och som mest har vi lyckats med att få tillstånd till att få in en enstaka fotograf, när våra hästar har landat. Inte lätt att ställa till med något jippo där inte. Solvalla lägger ner enorma ressourcer på att tillmötesgå alla krav på bra mottagande, och det rör sig om väldigt mycket gäster. Drygt 250 övernattningar enbart på lördagen administreras, och totalt är det nära 600. De flesta andra storloppsarrangerande banor kan ta bort en nolla på dessa siffror!
Nu ser vi fram mot fyra storlopp som trots konkurrencen alla blev väldigt bra. Glöm inte att sätta en slant på Sundons Gift!

Now you're talking! (8 Juni 07.19)

Jag såg på någon webbsajt, att STC:s informationschef Mats Fransson efter friandet av Åke Svanstedt uttalade sig, att "nu måste STC ta tag i sitt tandlösa reglemente" eller något i den stilen. Om detta sker, kommer det att välkommas av alla. Jag har ju tidigare påpekat, att för mig handlar dette mera om reglementets begränsingar än om Svanstedts eventuella brott. Vårt reglemente och framför allt påföljdsmallen är väldigt tunt beträffande bedömning och bestraffning av ifrägasättbara styrningar. Jag och andra har visat till systemet i Australasien, där körsvennerna hårdbevakas i loppen och får förklara sig för domarna efter uppmärksammade dispositioner i loppen. Inte sällan är domarna inte nöjda och påföljd tilldelas. Jag tror, att vi måste uppnå en medvetenhet om eventuell granskning även hos våra svenska körsvenner. Det behövs för att värna om spelsäkerheten.
När man nu är igång med att se över reglementet, skulle jag vilja ha med följande andra förändringar:
1. Totalförbud av open stretch. Utan detta hade Svanstedt-misären ju aldrig uppstått.
2. Genomförsel av diskvalifikationer för trängning under hela loppens gång. Inte bara sista halvvarvet.
3. Införsel av ett deklasseringssystem, där hästar/ekipage som brytit mot reglementet kan bestraffas med nedflyttning i stället för total diskvalifikation. Exempel 1: En häst leder med 100 meter på upploppet och ra två galoppsteg på själva mållinjen. I det nuvarande systemet diskvalificeras hästen helt, i det nya får den behålla segern. Exempel 2: Två hästar kämpar sida vid sida upploppet ner långt före de övriga. Den ena vinner till slut med en halv längd, men galopperar vid målpassage. Den kan då deklasseras till andraplats. Detta skall också praktiseras vid trängningar.
4. Bestraffa hastiga tempominskningar stenhårdt. I går såg vi på Axevalla ånyo ett exempel på detta ofog, som är inte bara är farligt men direkt oförskämd mot sporten. Jag är emot avstängningar, men här borde det vara på sin plats.

Elitloppsfinalen (nästan) barfota runt om (05 Juni 08.14)

Min gode vän Dean Hoffman påpekar i en krönika på USTA:s hemsida, att av 32 möjliga så var 30 hovar i årets Elitloppsfinal oskodda. Bara försöksvinnaren Sahara Dynamites bakskor satt på. Eftersom Sahara var sist i mål betyder det, att de 30 första hovarna i Elitloppsfinalen var oskodda!
På amerikanska banor (kanske med undantag av The Red Mile i Lexington) går det inte att köra en ända meter utan skor, så man förstår nästan, att Buck I St.Pats tränare Ron Burke var fristat av att prova denna extra växel, när möjlighet begav sig. Han tog av skorna på sitt sto. Tyvärr ett fatalt beslut verkar det som.
Amerikanska hästar har spelat en enorm roll i Elitloppets historia. Den första som vann var den till Italien exporterade Pack Hanover i 1964. Efter en svacka från 1980 till 1987 vann nordameriknska hästar samtliga Elitlopp från 1988 till 1993. Dock har ingen vunnit sedan Moni Maker 1998. Elva Elitlopp utan amerikanskuppfödd segrare alltså.
Tim Tetrick var mannen, som tilltänktes bryta den trenden som körsven bakom Buck I St.Pat, men det gick ju åt skogen. Vi hoppas att få se honom och hans enorma begåvning i sulkyn igen nästa år. Något besök i Kouvola nästa lördag, som det skvallras om, lär det inte bli. Det körs New Jersey Classic (500.000 dollars) och Miss New Jersey (200.000) på The Meadowlands och fyra finaler i Classic Series (300.000 dollars i varje) på Mohawk.........
Apropå The Meadowlands så vann förhandsfavoriten till årets Hambletonian, Gregory Peck-tränade Muscle Hill i går kväll sin årsdebut på New Jersey-banan i imponerande stil. Även hans stallkamrat, den fuxige Revenue-sonen My Back Pages, som har blivit lite av en personlig favorit för mig, vann i går kväll. Nu väntar vi med spändning på Noel Daleys Explosive Matter, som under hösten förra året närmade sig Muscle Hill något. Årsdebuten lär äga rum inom kort.

Nu blev jag ändå lite överraskad (04 Juni 10.09)

Jag tänker inte brista ut i ett "vad var det jag sade!", för även om jag inte var med på grunderna för Åke Svanstedts "korkade uttalande-avstängning", så blev jag ändå något överraskad, när STC:s överdomstols beslut om att upphäva domen togs. Jag har själv stått inför Överdomstolen som representant för de amerikanska körsvennerna Mike Lachance och Ron Pierce och känd en kraftig motvilja mot att tillmötesgå överklagande av olika bestraffningar, känd obevekligheten. I Pierce-fallet kunde jag påpeka ett direkt procedurfel (Pierce bestraffades men Duvaldestain inte för exakt identiska körningar på upploppet i Harper Hanovers lopp respektive Elitloppsförsöket), men det hjälpte inte ändå och tidernas dyraste tävlingsbestraffning på sammanlagt 87.500 kr slogs fast. Överdomstolen hittade inget förmildrande i detta fallet.
Nu väljer alltså Överdomstolen att (återigen) köra över en av STC:s straffinstanser. Jag tycker, att de har rätt, men STC kommer säkert att överklaga som man tidigare gjort i andra fall, men det kommer knappast att hjälpa. Hade man från början straffat Svanstedt för att uttala sig korkat och därmed ställa travsporten i dåliga dagar i stället för att straffa honom för uttalandes innebörd, hade straffet säkert fastställts.
Vems fel är detta? Jag vill inte ställa de tre disciplinärkommité-medlemmarna till svars, även om jag fortfarande (med undantag av Göran Wahlman) inte fattar, att de överhuvudtagit ställde upp på detta. Ansvaret ligger hos de styrande på STC, som tillåter en sådan snäver grupp ta sådanna viktiga beslut. Nu har vi åter effekten att - som Thomas Nilsson ganska rätt säger det - folk runtikring måste undra över vad travsporten pysslar med.
Jag tycker synd om Bosse Hjertsson, som säkert hade önskat sig en roligare sorti som chefstjänsteman på STC. Bosse har om någon varit STC:s kontakt med de aktiva, alltid uppskattat för sin tillmötesgåendehet och sitt glada humör. Men Bosse får lite grann skylla sig själv som ställde upp på detta.

Jag läste häromdagen på TV4-Nyheternas rulltext, att den äldste överlevande från Titanic hade avlidit i en ålder av 96 år. Titanic sjönk den 14 April 1912, för drygt 97 år sedan....

Jag läser gärna Lennart Perssons bloggar på travnet.se. Persson skriver som han tycker, vilket jag gillar. Ibland är han orättvis i sitt omdöme, vilket vanligtvis beror på okundskap. Jag vet, för jag gör samma misstag själv, det är liksom en av bloggandets ingredienser. Beträffande Tim Tetricks vistelse på Solvalla så skyller Persson på arrangören, att den amerikanske toppkusken fick dras igenom ett menageri av intervjuer, autografsessions etc. Nu skall Persson och alla andra veta att vi insåg hur stort hans besök skulle bli, så jag förberedde Tetrick på detta i våra telefonsamtal innan han reste hit. Han accepterade detta och avslog att bli "bodyguardat" även om vi erbjöd det. Dessutom lyckades vi begränsa antalet av planerade TV-uppträdanden. Självklart tyckte Tim att det bitvis var jobbigt, men han är ett proffs och förstår exponeringens viktighet. Mitt i allt det jobbiga njöt han av atmosfären och den öppenbara glädjen över travsporten, och jag kan garantera att svensk travsport har fått en ny mycket bra ambassadör i USA.

Kari tycker, att Solvalla skall låta bli bjuda in utländska aktörer till Elitloppet i framtiden. Han syfter naturligtvis på det beskedliga resultat som nåddes av utländska hästar i årets upplaga. Har Kari mon glömd att svenska hästar i de flesta Elitloppen under senare år har åkt på storstryk av utländska hästar? Såg inte Kari ramloppen under årets Elitlopp? Hans Solvalla-kollega Roger Walmann tycker att vi skall lägga alla slantar i prispengarna (så skulle förstapriset i Elitloppet kunna höjas från 3.000.000 till kanske 3.500.000 kr) och låta bli bjuda in utländska hästar. Hur många år skulle Elitloppet överleva med ett fällt som Jämtlands Stora Pris presenterar på lördag? Och hur blir det med körsvenner? De svenska verkar ju vara odugliga....
Jag är gammal i gården och vet vad jag går för, men Mattias Stenby är ung och gör ett för sin ålder fantastskt jobb, målmetvetet och helt utan prestige. För små pengar (ja, hör och häpna, Elitloppet är BILLIGT i sammanhanget) lyckades han och hans kollegor att leverera det bästa travsportmeeting, som körts i Sverige i modern tid. Även om han i princip bara gör sitt jobb förtjänar han uppskattning och inte spydiga kommentarer även om de är uttalade med glimten i ögat.........

På söndagen är det dags för ett EU-val. som trots enorma kampagner syns oändligt mindre än Elitloppet. När Danmark skulle in i EU 1972 deltog jag 15 år gammal i det politiska arbetet. Jag trodde stenhårdt på EU. Vad besviken jag blev med åren. Det verkar som om att det bara rinner pengar ut i sanden. Någon större skillnad märks inte. Just nu är det ända jag vill ha av EU Euron, det vore verkligen en förbättring, men svensken älskar sin Selma och sin Calle von Linné, så det lär dröja innan att vi slipper växleriet och plågsamma kursförluster.

Reflektioner från gårsdagen: En kvarts miljon för ett korkad uttalande (21 Maj 21.49)

Onsdagen var händelsesrik: Åke Svanstedt fick sin dom, Vårfavoriten på Solvalla blev ett märkligt lopp och min gamle vän Birger Jørgensen blev världsmästare for professionella körsvenner.

I går beslöt STC:s Disciplinärnämnd om påföljd för Åke Svanstedt efter hans körning i Drottningens Pokal på Åby sex dagar tidigare. Innan fans det alla tänkbara bedömningar av utfallet. Allt från flera års avstängning till totalt frikännande. Jag sällade mig till de senare eftersom att jag tycker att reglementet är väldigt otydligt beträffande det som hände. Domen som kom byggar endast på Svanstedts uttalande i TV4 och inget annat. Hade Svanstedt hållit tyst eller sagt något mera begåvat eller undanflyende, hade han kommit undan utan påföljd, det är jag säker på. Men handlingen är fortfarande den samma, och faktum är, att vårt reglemente måste skärpas beträffande stall- och spelrelaterade körningar. Man behöver blott att lära sig av de australasiska länderna. Där skall det inte mycket passivitet till innan en körsven åker på en längre avstängning. Om våra körsvenner hade något sådant hängende över huvudet vore problemet med garanti löst.
Svanstedt fick 100.000 kr och 28 dagars avstängning som bestraffning. Ute hela Juni alltså. Leker man med tanken, att Åke skulle kunna köra in 3 miljoner kr söm körsven under Juni och ta tio procent, då måste han lämna 5% till catchdrivers, alltså 150.000 kr. Summa sumarum kostar uttalandet i TV4 250.000 kr. Roligare kan man ha för sådana pengar, och även domen kanske inte är preventiv mot extremt passiva eller extremt optimistiska styrningar, så lär sig säkert körsvennerna att hålla truten i framtiden.
Jag måste återigen påpeka det olyckliga i disciplinärkommitéens sammansättning. Göran Wahlman är självklar, men en aktiv tränarrepresentant är mycket olyckligt, och sedan tycker jag även att man sätter STC:s sportchef på en uriaspost. Visserligen går Bosse Hjertsson i pension nu, men som sportchef betraktade mig alltid själv som en kollega till alla proffstränare, med vilka man samarbetar om att få den bäst tänkbara sporten till stånd. Hur skall STC:s sportchef kunna samarbeta med Svanstedt och andra med samma uppfattning av situationen som honom efter att ha agerat bödel?

På Solvalla inträffade i går kväll en situation, som relaterar lite grann till Svanstedt-saken. Vårfavoriten så ut att skulle bli ett bra lopp, men slutet på detta viktiga treåringsloppet blev allt annat än lyckligt. Windshear (Stefan Melander) drog undan långt före de övriga med jätteskrällen Tipsy King (Torbjörn Jansson) närmast. När Windshear mattades i sista sväng kom Tipsy ut från sitt innerspår och fick greppet på början av upploppet. Men den Hans Strömberg-tränade hästen travad allt sämre, och även om Jansson satt helt still (med segern klar, tror jag), så kom galoppen. Jansson höll sitt spår och lät Tipsy King fortsätta i galopp. Han tog inte upp hästen, och jagade inte heller undan den. Hade han tagit upp kunde han ha fått bestraffning för att störa medtävlande, och hade han tagit till körspöt för att köra undan, hur hade det bedömts? I båda fallen kunde man ha misstänkt en redan diskvalificerad körsven för att ge för- eller nackdel till en konkurrent. Hade inte Hot Southwind (Joakim Lövgren) hunnit dit, hade den galopperande Tipsy King varit orsaken till detta, liksom samma häst kunde ha hjälpt en bakomvarande häst till en bättre placering genom att dra undan under drivning. Vad jag vill säga med detta är att reglementet måste skapa en helt annan medvetenhet hos måldomare och körsvenner om sådanna situationer för att i framtiden undvika, att ogenomtänkta uttalanden eller annan pressexponering styr eventuella påföljder.
Yttermera diskvalificerades Jocke Lövgren för trängning. Jag tyckte personligen att det var hårdt, men någongång måste jag väl sluta gnälla. Däremot tycker jag att Lövgren viste klass genom sin kommentar efteråt, att han "hade ett halvt spår och skaffade sig ytterligare ett halvt, som det ofta händer i travlopp". Hade han sagt det direkt i TV, hade det säkert blivit ett himla liv om detta också. Men det var befriande att höra en körsven som inte bara skriker "justiemord" och "alla är emot mig", så fort en diskning effektueras.
Ytterligare till den här situationen: Jag vädjar till STC om att ta upp möjligheten för deklassering. Inte minst för att reglementesgurun Mikael Frödén själv har framfört önskemålet i direktsänd TV. Det brukar ju väga tungt... Då kunde man ha placerat Hot Southwind som tvåa eller trea, om man absolut tyckte att den inte borde få segern.

Nu till något betydligt mera positivt. Min landsman Birger Jørgensen blev världsmästare! Jag gläds oerhört på Birgers vägnar, men jag tycker egentligen att VM för travkuskar är ett löjligt jippo, där vissa av deltagarna inte ens platsar bland de tusen bästa i världen. Men Birger är en mycket, mycket duktig driver, som körsvensmässigt har mycket gemensamt med legendaren som lade namn till VM-tävlingen, Ulf Thoresen. Birger är iövrigt den ända av årets deltagare, som har tävlat mot/med Thoresen. Birger tillhör ju som en annan den fantatiska travårgången 1957 och har varit med ett tag. Han vann sin första tränarseger som 22-årig nyårsdagen 1980 som catchdriver bakom den 12-årige Onkel Ø. Han kom då direkt från en lärlingstillvaro i Nykøbing Falster utan en ända häst till förfogande. Nu 29 år senare är det endast Jorma Kontio, som har vunnit flera lopp i Norden än Birger.
Första gången Birger körde VM var i Australien/New Zealand 1991. Jag åkte med som resesällskap. VM då tog tre veckor (under Februari månad), och det var inlagt en hel veckas badsemester i Surfers Paradise söder om Brisbane. Vi blev ett litet gäng som höll ihop. Med i gänget var även Åke och Margareta Svanstedt, och det var första gången, som jag upptäkte, att tråkmånsen Svanstedt inte var så tråkig ändå.
Jag träffade också en udda killa med vem jag skulle komma att sluta ett långvarit vänskap. Han var amterande världsmästare och gick omkring med en videokamara och spelade in egna kommentarer till allt han filmade: "There is the Danish driver, I can't pronounce his name, but he's a nice guy". Hans namn var Ron Pierce. Även Pippo Gubellini var med och ryssen Vitaliy Tanishin, som var helt ensam med sin rysska (språket alltså). För att komma i kontakt med oss andra bjöd han på vodka på kvällarna. Han körde uselt men lyckades ända att vinna ett lopp, och alla glädjades med honom. Australske representanten var Fred Kersley, en 52-åring från Perth med knappt 2.000 segrar, som aldrig suttit bakom en travare ens i arbete, innan han fick köra en sådan i loppet i Cambridge som ryssen vann. Det finns bara pacers i Perth, som jag tidigare omtalat.
Som sagt är VM mera ett jippo än ett riktigt mästerskap, men det har ett stort socialt värde. Sedan arrangeras ju travets världskonferens i samband med mästerskapet. Som de flesta andra undrar jag, vad som egentligen händer på dessa konferenser. För visst står världens travländer på de flesta punkter fortfarande nästan lika långt från varandra som för 20 år sedan? Undantaget kan vara den allra svåraste punkten, medicineringsproblematiken, där jag vet att STC:s chefsveterinär Peter Forssberg gör ett jättejobb som till och med följas med respekt i medicineringens förlovade land USA.

Hoppas att det var dödsstöten (15 Maj 19.28)

I går kväll satte jag mig till rätta i TV-soffan (detta är egentligen en rak lögn, eftersom jag alltid, sedan barnsben, har tittat på TV liggandes på golvet framför flimmerlådan) och så fram emot en härlig V75-kväll på Åbytravet. Och visst blev det fantastiska tävlingar, men det hända oväntade saker, och det small så att säga direkt i det första loppet (lopp4, V75:1), när Åke Svanstedt-tränade Mystic Lady (ta bort det där j-la US, hästen heter ju inte så!!) vann Drottningens Pokal för Robert Bergh. Det vil säga: Mystic Lady snikåktes via open strech till seger. Hennes tränare körde själv Mystical Ann, som han överraskande letade sig ut i andraspår med 300 meter från mål. Kadabra-dottern var trött, och fick inget med loppets slutskede att göra. Och ändå: Svanstedt berättade efteråt i TV 4 Sports livesändning, att ha lämnat innerspåret för att ge sin andrahäst Mystic Lady chancen.
Sinnene braktes naturligtvis strax i kok. Expertkommentatorn Thomas Nilsson tiltade fullständigt och spådde en årelång avstängning till Svanstedt, som dessförinnan hade tolkad sin handling som ej regelvidrig.
Jag rusade fram till datorn för att skriva min uppfattning men valde sedan att vänta tills jag hade sväljd det hela. Det har jag nu.
Det finns många aspekter i denna ytterst intressanta situation. Här är vad jag tycker:
1. Hade det inte varit mögligt att köra ner på open strecht, hade eländet aldrig uppstått. Detta bör alltså vara dödstöten för snikspåret i trav-Sverige. Bort med med open stretch omedelbart! Det är nästan vidrigt att se kuskar som sitter 300 kvar på Åby och de andra OS-banor och närmast hoppar i sulkysitsen av förväntning inför öppenbarelsen av open stretch 100 meter längre fram. Det känns FULLSTÄNDIGT FEL, att stora anrika lopp skall vinnas från open stretch, och dessutom delas det ut bra pengar till andra hästar, som har bjudits på snikmöjligheten.
2. Jag tycker om Svanstedts öppenhet, men jag hade nog föredragit att han sagt något i stil med: "Hon kändes rätt så bra i det läget, och jag hade tänkt att går ner på open stretch, men hon hängde så hårdt på den invändiga töm, att jag valde att gå ut i stället.......". Det hade ingen reagerad emot.
Jag har svårt med att bedömma, om Åke gjorde något regelvidrigt, men feelingen är, att det inte kan bestraffas utifrån gällande reglemente. Jag är rädd för att STC kommer att leta efter någon bestraffningsmöjlighet, men det kommer i så fall att skapa en ohållbar situation: Skall alla toksvar i tät, när man har en stallkompis längre nere i fältet, också bestraffas då? Hur ser man på de körsvennerna, som kör ifrån sista biten in mot mål för att ge hästen i rygg chansen för att bli tvåa? Är det bara OK om den andra hästen inte kommer från samma stall? Hade Mystic Lady varit iskall och slutat femma i stället för att vinna, hur hade man då reagerat? Om Svanstedt hade hållit truten hade man då brytt sig överhuvudtagit?
3. Jag tycker, att det är konstigt och fegt, att Åbys måldomarnämd inte vågar ta ställning. De får ju läsa reglementet och komma till ett beslut. Nu lämnas ärendet till en tremannakommité hos STC, i vilken en medlem - Stig H Johansson - omedelbart bytes ut på grund av jävrisk. Nu kommer en annan tränare, förmodligen Jim Frick (stackars), in och skall vara med att ta ställning. STC brukar ju i andra sammanhang köra över de aktiva utan att lyssna, men i den här kommitén, där aktiva verkligen inte borde få vara med, är de välkomna.
4. Slutligen undrar jag vilket material, Åke Svanstedt är gjort av. Vilken järnmäniska! Jag har alltid beundrat honom för hans fenomenala talang för yrket, för hans sätt att gå andra vägar (jag tänker här INTE på de otrevligheter han står anklagad för) och för den trevliga, intelligenta och roliga killen han är, när man är på tumanhand med honom, och jag hoppas av hela mitt hjärta, att han kommer att frias för alla anklagelser.

En av årets viktigaste arbetsdagar (10 Maj 07.24)

I dag bär det av till Oslo och OGP-dagen, som inte bara är en oerhört fin travsportsdag men även är en av mina viktigaste arbetsdagar under året. Oslo Grand Prix är ju ett av de sista storloppen inför Elitloppet och dessutom finns det mycket att tillgå i ramprogrammet. Ytterligare är OGP-dagen en dag, där mycket "network" praktiseras. Under åren har flera påpekat för mig, att jag snart måste vara så rutinerat och ha så omfattande ett kontaktnät, att jag skulle kunna sköta mitt jobb från min skrivbordsplats via telefon. Icke! Ögonkontakten måsta skötas av och till, och det är även genom personlig kontakt att nya viktiga kontakter bifogas nätverket.
I eftermiddag är jag egentligen bara assistent åt min uppdragsgivare Mattias Stenby - ovanstående bild (den enda illustrationen på min hemsida!) stammer iövrigt från en OGP-dag. Men min övriga verksamhet gynnas ju även den av att jag får träffa mina kontakter.
OGP-dagen är lite annorlunda i år, eftersom den faller tre - och inte som vanligt två - veckor innan Elitloppet. Det blir inte så viktigt med att få klartecken, då vi har en vecka extra att jobba i. Men én sak är säker: det kommer att vara mycket som klarnar under eftermiddagen i Oslo!

Har det svenska licenssystemet havarerat? (07 Maj 11.36)

I Sverige finns det olika licenser som ger tillstånd till att träna travhästar. Grovt sett rör det sig om två kategorier: Professionell tränarlicens eller amatörtränarlicens. För att uppnå proffslicens måste man utbilda sig genom bland annat att genomföra sammalagt flera månaders skolgång. Vill man däremot ha amatörtränarlicens, då räcker det i princip med att någon lokal travbaneanställd förmåga godtyckligt ger nådiga nicken till den ansökande personen. Den senare har sedan genom att bli "delägare" i et stort antal hästar kunnet driva en ren proffstränarverksamhet utan att ha utbildad sig, eller också har storhästägare som i princip aldrig tagit i en häst kunnat figuera som tränare för hästar som anställda har tränat åt honom/henne.

Jag gillar Dan Åke Olsson, både som den mycket duktige hästkarlen han är och som en mycket trevliga kille. Men jag gillar inte, att han som amatör tränar ett stort antal hästar. Det är helt snurrigt att systemet tillåter detta. Sedan måste man ju undra, när Dan Åke säger, att de nya (ytterst välkomna) krav om att amatörer med många hästar i träning måste ändra licens till ett professionellt förstör hans verksamhet. Men snälla någon, en amatör har väl ingen verksamhet?
Senaste exempel är Daniel Redéns övertagande av 20-talet Stall Zet-dyringar - som amatörtränare!!! Även Daniel är en kanonkille med enorm talang för yrket, men inte f-n skall han arbeta som amatör?
För mig är en amatörtränare en person med fast jobb, som på sin fritid tränar sin häst. Den behöver inte vara 100% egenägd, men ingen - ingen - hinner med att på sin lediga tid träna mer än en (1) häst, om man har ett fulltidsjobb. Alltså, har man flera hästar i träning, måste det automatiskt klassas som yrke, och då måste man gå den utbildningen som krävs för detta. Den utbildning som erbjuds, är mycket bra, ingen tvekan om detta. Tyvärr är den extremt tidskrävande, och jag tycker, att STC måste se över detta med syfte at kunna erbjuda alla unga lärlingar och andra som vill bli proffstränare en löpande utbildning på lokalplan. En utbildning som är lika omfångsrik men som inte innebär enorma avbräck i de dagliga rutiner. Då skulle både Dan Åke Olsson och Daniel Redén kunna ta ut riktiga proffslicenser inom kort, och vi skulle bli av med alla små svarttränare, för de skulle aldrig kunna uppfylla ställda krav. Vi skulle bli av med alla löjliga delägarkonstellationer, som krävs för att leka proffstränare utan behörig utbildning. STC:s initiativ, som bland annat ledd till at Jan Hellstedt och Kent Knutsson har blivit proffstränare, är ytterst välkommet, men det måste genomföras 100% och gränsen för tillåtet antal hästar hos en amatörtränare måste begränsas radikalt.

Reflektioner från gårdsdagen - vad är ett världsrekord (19 April 10.31)

Den tredie lördagen i April har numera cementerats som dagen, där två stora internationella medeldistanslopp körs nästan samtidigt: Olympiatravet (273.000 Euro) på Åbytravet i Göteborg och Prix de l'Atlantique (180.000 Euro) på Enghien i Paris. Egentligen vansinnigt, men samtidigt ändå lite häftigt. När nu inte storloppskalendern längre kan freda loppen från krockar (Prix d'Amerique och Elitloppet som kanske de enda undantagen), så får vi accceptera, att det blir så här. Personligen har jag inte sett Olympiatravet på plats på många år nu, eftersom jag alltid är närvarande på Enghien, men jag ser i alla fall loppet live, då det ingår i Enghiens officiella program som lopp 4 (Atlantique går redan som lopp 2). I går kom det lite grus i maskineriet, då L'Amiral Mauzun skenade, och fransmännen tog bort Åby från storbildskärmen och koncentrerade sig på sitt eget lopp 5. Dessutom missade man, att L'Amiral Mauzun ströks, vilket måste ha kostat hur mycket omsättningseuro som helst. Normalt omsätts det över 1 miljon Euro i den franska potten enbart på Olympiatravet.
Prix de l'Atlantique vanns av hedersmärren Nouba du Saptel (Yves Dreux körde) i den för Enghien förnämliga tiden 1.11.8a/2150 meter. Ytterligare en märr, Olga de Biwets (Verbeeck), spurtade energiskt till andrapriset. Tyvärr verkar intresset för att resa utomlands (läs: Elitloppet) svalt från båda dessa hästars ägare/tränare, men vi skall göra ett rejält försök för att få dem hit.
Ännu fortare gick det på Åby: Triton Sund tangerade världsrekordet för medeldistanslopp på 1000 meters-banor med 1.11.1a/2140 meter i ett lopp som blev otroligt medrivande, som de flesta Olympiatravsfinaler faktiskt blir. Även Åby Stora Pris bjuder alltid på toppunderhållning, så Åby har det bra förspänt med sina internationella storlopp.
Att Triton Sunds tid är världsrekord är det ingen tvekan om, och jag har iövrigt svårt vid att tveka vid de rekord, som sätts på olika banor. Till exempel diskuterades (bara här i Sverige naturligtvis) det om Enough Talks 1.08.1a skulle accepteras som världsrekord, ochTravronden utskrev en läsarfråga, som visade att det fleste INTE tyckte, att det skulle godkännas som världsrekord. Vad är det för larv??? Rekordet sattes på Colonial Downs i Virginia, en bana med endast en kurva. Svängen efter mål finns inte, och i stället startas mile-loppen (distans 1609) på en förlängning av bortra långsidan. Man kan säga, att Colonial Downs svarar till en bana med en omkrets på 2600 meter.
När Västerbo Daylight på Vincennes travade 1.11.1v/2175 meter under sadel skrek alla svenskar (helt korrekt) världsrekord, och då var det inte någon som ifrågasatte banomkrets och sättet att mäta den.
Jag tycker, att om ett rekord så är satt på en raksträcka, så är det ändå den snabbste prestationen, och därför skall den godkännas. I övrigt kördes historiens första registrerade rekordförsök på en raksträcka på Staten Island utanför New York så tidigt som 1806.
Ett litet koriosum i sammanhanget: När franska storloppet Prix René Ballière (2100 meter autostart) kördes på Vincennes i Juni 2005, kom det upp helt fantastiska mellantider i TV-rutan. De franske expertkommentatorer gick upp i kontratenorrläga, och när Jag de Bellouet passerade mållinjen som segrare, kom sluttiden 1.08.2a/2100 meter upp. Kommentatorerna hade först inte en tanke på, att någoy skulle vara fel och de skrek världsekord som ut i ett. Tvivel började så småningom att anmäla sig, och lite senare på tävlingsdagen kom det fram, att tiden inte stämde och att domarna skulle titta på tidtagningen. Efter många turer, där man först dagen eter hade uppgett 1.09.8a som segertid, kom man så småningom fram till, att Jag de Bellouet travat 1.10.1a, vilket fortfarande är tidernas snabbaste notering på distansen. Digger Crown var med i loppet och skulle alltså ha travet 1.08.6a/2100 meter (!) enligt den första uträkningn, men nu fick han "nöja" sig med 1.10.5a, hvilket fortfarande är den snabbaste medeldistanstiden av en svenskfödd häst.

Reflektioner från gårdagen (16 April 08.36)

Det gav ett ryck i hela kroppen, när jag i går kväll gick in på travronden.se och läste, att tränare Rickard Alderborg gått bort endast 46 år gammal. Jag kände inte Alderborg personligen, men hans bortgång känns i alla fall ända in i själen. Han hann ju bara med halva livet, hade som jag själv familj och barn, och han var till och med 6 år yngre än vad jag är. Ena minuten var han aktiv i sitt yrke, nästa minuten borta.
Häromdagen rekommenderade Alderborgs tränarkollega, Solvallas Kjell Brandt, oss att hålla koll på vår hälsa genom återvändande kontroller. Jag kan bara ansluta mig. Själv har jag gått på årliga hälsokontroller sedan 2001, och även om man inte skall låta sig luras av att alla värden ser lysande ut, så har man ändå bra möjligheter att i tid upptäcka åkommer, som kan vara fatala på sikt.

Solvalla körde som vanligt tävlingar på onsdagskvällen, och i lopp 5 rörde det sig om voltstart och hela fyra omstartar. Nu rörde det sig inte om ett "onödigt" voltstartlopp (lopp 4 var ett sådant, men utan omstarter), eftersom det var utskrivet med tillägg. Dock är det även i det sammanhanget häpnandsväckande, att systemet genererar så mycket omstartar. I denna sammanhang exponerades en sak som är helt oacceptabel: Orsaken till den första omstarten var felaktig voltning av ett flertal ekipage. När detta sker, delas det inte ut några böteslappar. "Ingen" har orsakat omstarten. Det har snilleblixten i STC:s reglementemakargäng bestämd. Jag är av den uppfattningen, att om samtliga 12 deltagare i ett lopp voltar fel, då skall det delas ut 12 bestraffningar. Som det är nu, så kan man hoppas på att få en medskyldig, när man orsakar omstart. Då är det gratis! Jocke Johansson påpekade detta i direktsändningen på TV4 Sport i går kväll. Det var första gången, att jag hört någon annan än jag själv reflektera över detta.

Man kan inte låta bli imponeras över Åke Svanstedt. En mule från fem V64-segrar. Med egentränade hästar! Och med tanke på vad han måste gå igenom just nu på grund av den pågående polisutredningen blir man ännu mer imponerad. Hoppas, hoppas att han är oskyldig och frias. Vi behöver Åke Svanstedt i svensk travsport.

Vilken (dålig) reklam! (23 Mars 07.07)

I lördags drog det direktsända V75-magasinet i gång igen i TV4. Vilken fantastisk skapelse! Att tänka sig att vår travsport som den ända i världen vecka efter vecka direktsänds i landets största TV-kanal. När man berätter detta för travfolk i andra länder, tror de man hittar på, och när de fattar är avundsjukan naturligtvis stor.
Mitt i mycket klagande på våra travpolitiker får vi inte glömma, att några mycket duktiga män och kvinnor under åren har skapat denna unika position för vår kära sport. Därför är det ofartbart, att den personer som i dag vistas i de samma lokaler, som alla bra beslut är tagna i, inte förmår att ta tag i de problem som hotar den enorma integritet, som travsporten har uppbyggd.
Det känns fullständigt meningslöst, att vi i årets första direktsändning omedelbart skall visa upp några av de sämsta sidorna av travsporten, omstartar och "adrenalin-beslut". I den allra första avdelningen på V75 blev det fyra omstartar, i den nästa två och i det tredje och sista voltstartsloppet inom spelformen en omstart. Robert Bergh, Björn Goop, Jorma Kontio, Per Linderoth och Roger Olsson - alla toppkuskar med tusentals voltstartslopp bakom sig - var syndarna. Robert Bergh blev - efter Peter Untersteiner - den andra toppkusken att bli utkörd från ett V75 på kort tid. Bergh sade sig ha fått ont i armbågen av att ha dragit i sin häst, men borde han då inte ha uppsökt banläkaren, innan han drog iväg från Bergsåker? Oavsett hur skadat Bergh var, så blev det dålig reklam för sporten, även om lite temperament inte skadar.
Avdelning 2 på V75 kördes efter sammanlagt sex omstartar 25 minuter försenat. Det hela kunde ha undvikts, om Klass I-loppet för hästar upp till 500.000 kr hade körts med autostart, vilket hade varit mest logiska. Klass III-loppet över 2640 meter (avd 2) kunde även det utan problem vart sänt iväg med hjälp av bilen. Men eftersom att de första V65-loppen i 1974 kördes efter en vis fördeliningsnyckel beträffande antal bil- och voltstartslopp, går det väl inte att ändra redan efter 35 år?

Nej, det var inte nytt omstartsrekord (21 Mars 11.32)

Efter att det blev inte mindre än åtta omstartar i ett lätlingslopp på Umeåker härom kvällen ställdes frågan, om det var nytt svenskt omstartsrekord. Det var det inte! Jag har för mig, att vi någon gång under min tid som sportchef på Solvalla hade åtta eller till och med nio omstartar i ett lärlings- eller amatörlopp, men jag vet med säkerhet att ha upplevd elva (11!) omstartar i ett lärlingslopp på Jägersro någon gång under början på 80-talet. Sex ekipager vart utkörda, och vad jag minns, så fanns det bara en häst kvar i första ledet, när starten äntligen gick. Vi unga danskar, som då älskade att komma på Jägersro i princip varje tisdag lärde oss hata det svenska voltstartsystemet. Vi ville ju se alla loppen men hade samtidigt en färja att passa. Det var långt innan bron kom till.
Eftersom jag jag har jobbat med propositioner och anmälningar under tio år kan jag med stor säkerhet fastställa, att tränarnas genomsnittliga rangordning av spåren i det svenska voltstartssystemet är: 1-6-3-7-8-2-10-9-5-12-11-4. Vilken logik! Vi har ett startsystem, där de flesta av användarna hatar startspåren 4, 5 och 2 i nämnde ordning.
De fleste som går på Solvalla har någon gång (vanligtvis ofta!) blivit stående vid järnvägsbommarna strax innan stallbacken. Personligen känner jag att jag tillbringat mitt halva liv där! Bommarna går ner och sedan händer det ingenting under flera minuter innan tåget äntligen kommer. När sista vagnen har passerat, går bommerna upp utan någon tidsmässig säkerhetsmargin. Ofta måste flera tåg passera innan, bommarna går upp. ALLA hatar detta, men vem gör något åt det? Ingen! Jag har lite grann samma feeling beträffande voltstarssystemet. Alla hatar omstartarna, ingen vill ha spår 4, men vem gör något åt det?
Jag älskar tilläggslopp, men över längre distanser. Jag saknar lopp med 60, 80 eller till och med 100 meters tillägg, såsom det fanns när jag växte upp med travet. Jag har en dröm om att vi kan ta bort springspåren och bara ha spåren 1 till 5, som voltar efter varan. Skriver man ut ett lopp på 3140 meter kan man ju ha tre tillägg och upp till 20 startande. Totosystemet tillåter ju faktiskt detta numera.
Naturligtvis är jag även motståndare till att man ersätter autostart med voltstart, när banan inte tillåter användning av bil, som det hände på Eskilstuna för några veckor sedan. Med tanke på spelsäkerheten är det horribelt och det är en hån mot de som vald starta i ett autostartslopp. Nu blir spår 4 plötsligt en nitlott, och spår 8 stängd! Jag var med och låg bakom införseln av linjestart som ersättning för autostart. Nu erfar jag, att man åter tänker använda sig av voltstart som ersättning för inställde bilstarter. Vaför? Jo för att landets mest skickliga körsvenner inte klarar av systemet! Solvallas amatörer körde för något år sedan linjestart som efter ett snöre, men farcen på Eskilstuna, där totalt kaos uppstod i var ända linjestart, orsakades av proffsen. Med den nonchelans som där visades är det klart att det inte skulle gå. Här var det verkligen på plats att dela ut saftiga böter, för linjestart är inte ett dugg svårt om bara man håller sig till reglerna.

Bra med tvååringssatsningen, men upplägget måste bättras (17 mars 06.43)

Det är nog ingen hemlighet, at jag är en stor fan av tvååringstävlande. Ett förnuftigt tvååringstävlande. Därför välkommer jag, att STC återigen tillåter tvååringstävlande från 1 Juli och inte först från 15 Augusti, men det finns andra delar av upplägget som måste ändras.

När jag på allvar började intressera mig för trav i 1968, kördes det första tvååringsloppet i Lunden den 8 Maj. Säsongen pågick sedan fem månader och det största loppet, Uppfödningslöpningen (1895) kördes sista söndagen i September. Därefter kördes enbart ett till tvååringslopp, nämligen anrika Tvede Memorial (1910), som gik veckan efter med voltstart och tillägg. Sedan fick inte hästarna starta på tre månader, men på Nyårsdagen vrimlade det med nyblivande treåringar i loppen. Ganska häftigt faktiskt.

Jag skulle kunna tänka mig tillämpa något liknande i Sverige. Säsongsstart 1 Juli får väl stå kvar även om STC för min del gärna får tidigarelägga den med en månad. Uppföddningslöpningen bör, som det faktiskt var tills nyligen, köras i slutet på Oktober, men det borde flyttas till Solvalla av logistiska skäl (sorry Lundell och övriga vänner på Jägers). Sedan borde Vinterfavoriten få vara sista tvååringsloppet för året. Tvååringarna kan då inte tävla under sex-sju veckors tid, men sedan bör treåringstävlandet ta vid direkt i nya året. Det tidiga treåringstävlandet verkar ha gått fullständigt förlorad - en mycket oroväckande och farlig tendens.

STC har ju uppenbarligen gjort det till en princip att föredra skrivbordslösningar framför väl underbyggda tilltag. Så måste även diktatet om startmetod och distanser för tvååringsloppen ha kommit till. Fram till 1 Oktober skall alla tvååringslopp köras på 1640 meter med voltstart. Why??? Det svenska voltstartsystemet är enligt min uppfattning rena skämtet, världens sämsta startsystem, och om man vill ha stressade och yra tvååringar, då är det ett perfekt medel för att åstakomma detta. Nej, upp bakom bilen med de unga hästarna, kör gärna 2140 meter i till exempel varannat lopp med syftet att få lungnare tävlingsförlopp. Fransk travsport, som snart har distanserat oss på alla punkter, kör samtliga tvååringsloppp med autostart, trots att man har flera voltstartslopp totalt sett.

Avslutningsvis vill jag åter påpeka, att jag verkligen uppskattar, att vårt centralförbund tar tag i tvååringsproblematiken, och jag tror och hoppas, at man har viljan till att fortsätta förfina systemet.

Ut med näringsförbud in med nytänkning (16 mars 18.31)

STC har nyligen offentliggort förändringar i påföljdsmallen för otillåten drivning. Att vårt centralförbund skärpar reglerne för hur man får driva borde välkommas av alla. Dels för att det är ett ofog och dels för att det inte hjälper att försöka tvinga en häst till att öka farten eller kämpa hårdare. Däremot kan man med hjälp av rörelser, som kan se ut som drivning, påheja och stödja sin häst i kampens hetta. Det är de mest yviga påhejningarna, som man måste komma åt. Oftast berör de inte hästarna det minsta lilla, men det ser rent ut sagt för jävligt ut när tömmar och armar går upp och ner i en vild förvirring bakom hästens rumpa. Det värsta är dock, att det för den oinsatta ser ut som om att kuska pryglar hästen våldsamt, vilket kan ge anledning till mycket dålig omtal i media och "fulbilder" i TV. Yvighetssyndarna måste bättra på sig, för det borde inte vara så svårt. De som ända har fortsatta problem måste straffas hårdt, och jag är inte främmande för permanent licensindragning.

Korta avstängningar är jag däremot total motståndare till. Jag säger som Kolgjini - det är ett näringsförbud, som ingen ej behörig myndighet (läs: STC) kan utfärda. OK, handlar det om djurmisshandel eller andra allvarliga förseelser, som även går att hitta i Sveriges Rikes Lag, då är det OK, men varför skall våra toppkörsvenner, våra uthängeskyltar, ständigt tvingas vara rädda för att bli avstängda, när de har orsaket en omstart inom en vecka? Det är klart, att ett hot om avstängning påverkar deras körsätt och därmed spelsäkerheten. För inte står det i programmet, att en körsven har en avstängning hängande över huvudet.

Tänka nytt i stället. Ge böter, dubbla och tredubbla dem om nödvändigt, men låt kuskarna fortsätta köra. Och se över andra förseelser i tävlingssammanhang. Varför kan vi inte diska för en tidig trängning, om den har betydelse för loppets resultat? Det har man gjort i Danmark i decennier, och det går alldeles utmärkt. STC:s reglementeorakel Mikael Frödén har inte just imponerat på mig hittills, men i en Vinnare V65-sändning klämde han ur sig, att vi borde kunna deklassera. Jag tyckte mig höra Raffe Vadsmo säga samma sak i soffan hos Johan Edlund. Lysande! Man praktiserarr detta innanför galoppen och även den nordamerikanska sulkysporten tillämpar deklassering. Då skulle t ex målgallopper kunna accepteras. Nu reglementet svart eller vitt, och ofta blir hästägare efter en kanonprestation av deras häst helt utan prispengar på grund av total diskvalifikation. Då skulle Korok kanske ha fått bli tvåa eller trea, och Svanstedts Ballast Palema, som för några år sedan i ett V75-lopp i Halmstad galopperade precis på linjen 25 meter före närmaste konkurrent, skulle kunna h fått segern ändå.

Du får nog tänka om, Pelle! (11 Mars 12.26)

STC:s tillträdande sportchef Per Wetterholm är sedan länge en god vän till mig. Pelle är otroligt kunnig om travsport, och hans engagemang är enormt. Fortfarande relativt ung och utan familjära förpliktelser framstår han som den bäst tänkbara sportchefen vårt centralförbund kan tänka sig.

Därför våndas jag över den start han har fått på sitt nya jobb, redan innan han har tillträdit. Pelle fick chancen för en flygande start genom att medverka i Vinnare V65 på TV4 en söndagseftermiddag för några veckor sedan. Vi är många som tycker, att han tog mycket dåligt till vara på denna chancen. Vad fick vår vän Pelle till att plötsligt påstå, att trav är en idrott och ingen näring, och att han ser det som en av de viktigsta uppgifterna att söka begränsa de mest framgångsrika utövernas succes?

Reaktionerna lät inte heller vänta på sig, och jag undrar om Wetterholm verkligen tänker verkställa sina planer, eller om han kan tänkas ändra sig. Hoppas det! Tänka om, Pelle! Fokusera på travets verkliga problem: Uppföddningen, propositionsskrivande med fokus på unghäst- kontra äldre häst-tävlandet, nyrekryttering av aktiva, söka förbättra STC:s sargede renommé, få kontroll på den egendomliga räjongsindelningen i vårt avlånga land och många andra viktigare saker. Att försöka stoppa 100% selfmade topputövare som Robert Bergh, Olle Goop, Stig H Johansson, Lutfi Kolgjini, Kari Lähdekorpi, Timo Nurmos, Åke Svanstedt, Roger Walmann och Jörgen Westholm kan bara sluta med ett yrkesmässigt harikiri. Tillsammans med de här nämnde och till exempel Remy Nilson, Stefan Tarzan Melander, Claes Freidenvall, Lillis Olsson og jag själv har du ägnat ett helt yrkesliv till travsporten. När jag tittar mig själv i spegeln ser jag ingen idrottsman (rätt så långt ifrån faktiskt!) och inte heller tror jag att Remy, Lillis och Walman har en sådan syn på sig själva. Vi är yrkesmän, travet är en näring!

Ingen är profet i sin egen tid (10 Februari 11.39, reviderat 15.28)

I den just gångne helgen blev jag oerhört glad, när jag läste att vi skall få en auktionslöpning på Solvalla. Stenby hade visserligen släppt det till mig innan, men nu var det officiellt från Avelsföreningen ASVT.

Jag har sedan många år gillat ett sådant upplägg, och därför skapade jag under min sportcheftid på Solvalla - det var på mitten av 90-talet om jag minns rätt - ett kompendium, som jag lämnade över till ASVT:s ledning. Kompendiet omhandlade etableringen av en auktionslöpning med anknytning till ASVT Trottex auktioner i Sverige. Jag hade en auktionslöpning för galoppörer i tyska Baden Baden som förebild. Min idé var att alla hästar som var med på (Kriterie-)auktionen skulle anmälas till en Auktionslöpning för 2-åringar, som skulle köras året efter på Solvalla under Kriteriehelgen, precis som i det nya förslaget. Jag föreslog, att man lade 3% på alla köpesummar för både köpare och säljare, alltså sammanlagt 6%. Såldes en häst för 100.000 kr, skulle köpare och säljare krävas på 3.000 kr vardera till auktionslöpningen. Vid återrop skulle säljare stå för alla 6%. Det året omsattes det för 17 miljoner kr (återrop inte inräknade) på Kriteriuauktionen, vilket alltså skulle generera 1.020.000 kr. Jag hade kontakt med ett par banker och skulle kunna få strax under 3% i ränta för ett år, vilket skulle ge ytterligare 30.000 kr. Då var regeln, att den arrangerande travbanan skulle står för mellan 10 och 20% av totalprissumman i insatslöpningar som de arrangerade. Jag föreslog, att Auktionslöpningen skulle köras om en prispott på 1.000.000 kr med hälften till vinnaren och 25% i uppfödarpriser, alltså en kostnad på 1.250.000 kr. För att vara startberättigad skulle hästarna ha startat och tjänat pengar. Hästarna skulle vara startberättigade enligt STC:s insatslöpsseedning, och 13:e hästen skulle alltså bli tvångsstruken. Vid tillräckligt antal tvångsstryningar (5) skulle ett consolationslopp kunna köras. För att auktionslöpningen skulle kunna bli verklighet skulle tvååringstävlandet börja redan i Juli för att ge hästarna möjlighet för att få ett antal lopp i kroppen.

Som ni ser är likheterna med det nya förslaget många, men mitt förslag fösades tillsynes direkt i papperskorgen. Jag fick till svar, att "detta är inte genomförbart, tränarna (!) vill inte".

Nu var detta inte den ända nyskapelsen från mitt skrivbord, som fick ett bistert öde. Från 1992 och fyra år fram i tiden kämpade jag och ett stort antal andra idealister på Solvalla för att få gång i montésporten. Jag deltog själv i träning och provlopp och i en lång rad av möten. Vi lyckades i Juni 1992 få till stånd det första ridtravloppet i Sverige, och det blev en stor succes med fransmannen Jean Claude Hallais som segrare. Vi drog till Jägersro och red en match på Derbydagen, och vi lyckades med att genomföra ett Nordiskt Mästerskap på Solvalla. Allt utan totalisator, för det fanns ingen hjälp att hämta hos STC. Tvärtom, när utredningen Trav 2000 gjordes, skrev STC: "Passgångare- och montélopp får ändast anordnas i uppvisningssyfte" (!). Smaka på den. Att blanda ihop passgångare och ridtravare. Vart fick dom det ifrån? Jag protesterade i samband med remissförfarandet, men det hjälpte inte. Vad var det som fick STC att ändra sig från denna kategoriska formuleringen och kovända genom att införa montélopp med totospel endast få år senare? Och vad vad det vi gjorde fel alla eldsjälar från Solvalla, Romme, Åby och Jägersro, som inte fick gehör?

Jag föreslog vid ett tillfälle, att vi skulle försöka oss med försäljningslöpningar i Sverige. Claimers heter det i USA, courses à reclamér i Frankrike. Jag hade ett koncept klart och starkt understödd av bland annat Stefan "Tazan" Melander framlade jag det med något som kunne påminna om en idiotförklaring som reaktion. Få år efter anordnade Mantorp försäljningslöpningar med STC:s goda minne, men upplägget var helt fel. Prissättningen av hästarna måste vara realistiska, annars kan man lika bra låta det vara.

Jag hittade på något, som jag kallade "franska propositioner". Det var lopp där hästarna med startprissummor närmast propositionsgränsen eller tilläggsgränsen hade företräde, precis som i franska lopp. Jag "smög" några av dessa lopp in i propparna utan något styrelsesbeslut att luta mig emot, så det blev et ramaskri, och några franska lopp blev det inte kört då. Nu körs det P22-lopp var och varannan dag i Sverige. Franska propositioner..............


On Track Worldwide ABOm FöretagetCurriculum vitaeKunderProjektNyheterDansk travsportBloggKontakt